Jag träffade två häromveckan. Jag träffade många i början på denna vecka. Unga Landskronabor som brinner för sin skola, sin stad och framtiden. I Häljarp två kloka tolvåringar som med knivskarp analysförmåga kunde berätta och svara på frågor om sin skola. Det var kvalitetsdialog. I KF-salen ett tjugotal gymnasister från Allvar Gullstrand som redovisade sina arbeten i ett demokratiprojekt om Landskronas fördelar och nackdelar. Jag lämnade både tillfällena med glädje i kroppen. Det känns fantastiskt att möta alla dessa kreativa, nyfikna och intelligenta ungdomar, som pratar med stolthet om sin skola och om sin stad – sin hemstad. De går alla i en svensk kommunal skola. Deras lärare är svenska ”kommunalarbetare” som brinner för sitt arbete. Pedagoger som varje dag gör allt för att eleverna skall få med sig en ryggsäck full av nyttiga verktyg inför deras framtidsresa.
På fredag skall ett s.k. spadtag tas i Borstahusen som startpunkt för den engelska skolan. När spaden symboliskt lyfts från marken och jorden slängs åt sidan är det i samma ögonblick den kommunala skolan i Landskrona som dumpas. Mer symboliskt kan det inte bli. I spaden håller bildlikt stadens politiska Ler och Långhalm – Torkild Strandberg –numera Liberal och hans adjutant Stefan Olsson från SD.
Det är lätt att se bilden framför sig hur dessa två tillsammans med ett antal andra beslutsfattare ler så att bara öronen sätter stopp. En ”drottning” är på besök. Hon heter Barbara och är the Queen of The English Schools Empire in Sweden. Minsann har inte Barbara Bergström (ordförande för IES)i egen hög person bevärdigat Landskrona med ett besök. Möjligen tycker hon mödan värd eftersom hon säger: ”När nu en ny skola byggs för oss har vi sagt ja till att komma.”
Precis så är det. Landskrona stads styrande krälar i stoffet och kan inte nog bedyra sin beundran över henne och hennes vinnande koncept. Bästa kostymerna har dammats av. Slipsarna ..kanske rent av kravatterna på plats och en lätt ödmjuk halvböjd ställning intagen i denna välregisserade teater. Det skall hållas tal där ute på byggarbetsplatsen där en av stadens idrottsanläggningar har plöjts upp. I den skånska snålblåsten kommer vi att få höra ett kommunalråd beskriva Landskronas alla tillkortakommanden såsom han plägar för att sedan likt Karl-Bertil Jonsson fader skina av stolthet över att den engelska skolan äntligen har kommit för att befria staden från de kedjor den fjättrats i.
Och Barbara Bergström kommer att kvittera med att tacka för ”det framsynta ledarskapet i Landskrona.” För så tycker hon nog. Men medan munnen talar är tankarna mer koncentrerat på de vinstkalkyler som spaden hon nyss tog tag i medför. Skulle inte heller hålla för otroligt att hon också småler lite över hur lätt det har varit och är att slå blå dunster i ögonen på politiker. Hur lätt det är att paketera om lite gammal skåpmat och självklarheter i ny tappning. För hon vet vad jag vet och fler med mig. Det handlar inte om hur eleverna är klädda, om man kallar ordning och reda för ”tough love” eller lite annat engelskinspirerat lull-lull. Hon vet det jag vet – att det är i mötet mellan pedagogen och eleven som lärande uppstår. Det kan säkert pedagogerna som hämtas från England. Men – det kan min själ även pedagogerna i Sverige och inte minst i Landskrona!
Detta är ingen kritik mot Engelska Skolan som är en smart affärsidé. Min kritik riktas mot den styrande majoritet i Landskrona som gått på affärsidén och nu stolta låter sig klappas på huvudet och ler underdånigt. När majoriteten bygger en skola till IES underkänner den sin egen förmåga att leda skolan. Det är en käftsmäll mot all personal och alla elever som varje dag gör en fantastisk insats. I vardagen. Där undervisningen sker på svenska. I våra kommunala skolor
Torkild har flera gånger sagt sig vara stolt över att få hälsa IES välkommen.
Det borde han inte vara.
Leif Olin (S)
