Stefan Olsson klipper och klistrar lite här och där – utan källhänvisningar.
Men jag känner igen texten från många olika håll.
En misstro mot ett alltför utbrett beroende av digitala hjälpmedel har funnits länge hos lärarkåren i gemen. Inte minst kommer det fram när de digitala hjälpmedel som erbjuds till elever och lärare brister i kvalitet.
Även på högskolenivå gör sig nackdelarna med den digitala världen sig till känna när det fuskas med tentor och hos studenternas inlämnade arbeten.
Men lärarkåren är inte enbart negativ till digitaliseringen, många positiva erfarenheter finns också. Dessutom är den en del av samhället vi inte kan negligera.
Stefan försöker nu få oss att tro att den nya regeringen, med L som främsta skolförespråkare, har velat agera annorlunda. Så är det inte.
Förklaringen till ökningen av digitala hjälpmedel har framför allt tre orsaker.
Dels har den kommunala budgeten inte räckt till de allt dyrare skolböckerna. Och vi har inte kunnat se att de borgerliga partierna har varit mer benägna att skänka fler skattekronor till skolan. Tvärtom.
Dels förordade forskningen under många år vikten av att eleverna ”skulle söka sin kunskap själv”. Oavsett om de visste vad de skulle söka efter. ”Att forska” blev ett ledord Då blev datorn en billigare lösning än dyra skolböcker. Här har alla regeringar hängt på. Många skolor hade ”gratis IPad” som lockbete för att man skulle söka sig dit. Inte minst flera så kallade marknadsskolor, som omhuldas så av de borgerliga, gjorde så.
Dels har man inte satsat på skolbiblioteken, så som man gjorde förr. Många har till och med lagts ner.
Så att den nya regeringen skulle vara ensamma om att välkomna läroböcker är fel. Lika fel som att de är ensamma om att vilja ha ”ordning och reda” i skolan.
Lena Nilsson
