Jag läser artikel efter artikel där våra äldre inte får det de har rätt till.
Lex Sarah anmälningar gång efter annan med blandad kompott. Jag har själv jobbat inom omsorgen i nära 20 år och är specialistutbildad. Man börjar anställningsintervjuer med att fråga om man kan cykla. Man sitter på dubbla stolar och köper ut chefer men vill inte ge de äldre en grundförstärkning där kostnaden är ca 30.000 för alla boenden i staden. När blev det skillnad på människor och människor då alla elever har en försäkring?
Man bolagiserar utan att ha saker färdigt och när det rasar omkring en som ett illa byggt korthus slänger man upp armarna och skyller på okunskap hos personalen!
När personal brister, inte i okunskap utan i empati och utför brottsliga handlingar så vill man inte polisanmäla!
När Torkild får frågan om det är en slump att vägen hem till honom är renskottad och isgata utanför skolor reagerar han i affekt istället för att svara på frågan.
Jag ställer frågan direkt till Torkild
Skulle du med gott samvete och tillit kunna sätta din mor på ett boende i stan och känna trygghet i att hon får precis det hon behöver och har rätt till?
När räknas människor som mer än boskap?
Jag pratar med människor runt om och det gör ont i hjärtat att höra oron och ledsamheten som strömmar.
När blev det viktigare att sälja och köpa giftig mark framför människors välfärd?
Theres Edwall
(S)
