Annika Segerlunds replik på Socialdemokraternas debattartikel säger kanske mer om dagens politiska klimat i Landskrona än vad som först var tänkt.
För istället för att bemöta kärnfrågan – varför Landskrona efter så många år av samma styre fortfarande brottas med hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och utflyttning av unga – väljer Moderaterna att göra oppositionens roll till huvudfråga. Kritiken reduceras till att Socialdemokraterna “skriver debattartiklar” och “sitter på läktaren och buar”.
Det är ett klassiskt retoriskt grepp. Man flyttar fokus från sakfrågan till motståndarens beteende. Men i en demokrati är oppositionens uppgift just att granska, kritisera och lyfta alternativa perspektiv. Debattartiklar är inte ett tecken på passivitet. De är en del av det demokratiska samtalet.
Segerlund radar upp flera projekt och arbetsmarknadsinsatser, och det är bra att människor får stöd till arbete och utbildning. Ingen motsätter sig det. Problemet är att dessa exempel presenteras som om själva existensen av projekt automatiskt vore ett bevis på att politiken fungerar i stort.
Men frågan många Landskronabor fortfarande ställer sig är större än så: varför har staden efter decennier av starkt marknadsfört styre fortfarande så stora strukturella problem?
Att arbetslösheten är den lägsta på tre år låter positivt, men tre år är också en mycket kort tidsperiod i en kommun som styrts länge av samma politiska ledning. Jämförelsen säger väldigt lite om hur Landskrona står sig mot andra kommuner eller varför utvecklingen inte varit starkare över tid.
Repliken bygger också upp en falsk motsättning mellan att “göra jobbet” och att delta i offentlig debatt. Som om politik endast räknas när den sker inom den styrande majoritetens egna strukturer. Men demokrati fungerar inte så. Ett levande offentligt samtal är inte ett hinder för utveckling, det är en förutsättning för den.
Det är dessutom svårt att tala om “visioner kontra handling” när Landskrona under lång tid präglats av stora prestigeprojekt, stark marknadsföring och visionära slogans, samtidigt som många invånare fortfarande upplever att vardagsfrågorna halkar efter.
Kommunpolitiken behöver mindre självgod retorik och mer självrannsakan. För efter många år vid makten räcker det inte längre att säga att man “är med i matchen”. Då måste man också kunna svara på varför resultaten fortfarande inte motsvarar ambitionerna.
Ronnie Niby (S)
