Lycklig som en gris i ett gyttjebad har jag hunnit ut på det jag hoppas är andra sidan. 21 dagar senare. Känner jag nästan igen mig. Trött som ett gammalt snöre men ändå… hörde att det på allvar finns folk som menar att det är hittepå.
Jag önskar det vore så. Här är en liten lägesbeskrivning av min Corona som jag skrev för runt 10 dagar sen. Just hemkommen från infektionskliniken i Lund. Läs om du orkar… Covid-19.
Hur det känns? Som en dyr inställd karneval? Som en vanlig förkylning?
Det är förstås olika. Det här är min upplevelse.
Vi har kamperat ihop i dussinet dagar nu Covid och jag. Jag har på alla sätt försökt att bryta upp från vår relation men inte lyckats helt.
Förhoppningsvis har det värsta varit men än känns det som om jag svalt en gungbräda i neverstop-mode. Huvudvärken som nu är uthärdlig var i flera dagar intensivare än 8 baksmällor från kräftskivordeluxe. Gånger 12. Kroppen skrek i en vecka som efter en runda med benknäckargänget. Vanvettet försökte tränga sig ut men orken fanns inte. Orken är fortfarande väldigt begränsad. Och sitter på gungbrädan. Just nu är det fötterna som brinner inuti och vaderna som krampar. Den höga febern fick mig att tuppa av och falla – med skallen först – ner i klinkergolvet. Fem dagars omsorg på infektionskliniken och lite syrgas. Sen blev det inplastad hemfärd till stället jag inte trodde jag skulle få se igen.
Jag har haft en jkla tur även om det kan gå galet än.
Med Klingonpanna, regnbågsfejs, Magooögon återvänder jag sakta till det som kommer att bli livet efter. Det liv där jag tacksamt vill ta emot varje dag jag får och göra det bästa jag förmår med den. Måtte jag aldrig glömma!
Det här vill du inte ge till varken vän eller fiende.
Sprita & avstå det omåstliga.
Ta hand om dig. Annars gör kanske Covid-19 det.
Connie Mantrell
