Jag delar i stora delar Lars Erlandssons analys: dagens politik har fastnat i ett nollsummespel där kommuner konkurrerar om jobb istället för att skapa nya. Det gynnar främst exploatörer, markägare och karriärpolitiker – inte sysselsättningen i sig.
Men det finns också saker som behöver förklaras tydligare.
Arbetslösheten kan aldrig bli noll. I ett öppet samhälle finns alltid friktionsarbetslöshet – människor mellan jobb – och strukturell arbetslöshet när kompetenser inte matchar arbetsmarknadens behov. Det är inget systemfel, utan en grundläggande realitet i alla moderna ekonomier. Däremot är dagens nivåer inte “naturliga”. Tvåsiffrig arbetslöshet är ett politiskt misslyckande, inte ett samhällstillstånd. Efterkrigstidens låga arbetslöshet byggde inte på marknadens självreglering, utan på aktiv statlig politik: offentliga investeringar, industriell uppbyggnad, regionalpolitik och samhällsbyggande projekt.
Exemplet med beredskapsarbeten är därför relevant – inte som nostalgisk symbolik, utan som modell: arbete skapades därför att samhället behövde byggas, inte för att det var företagsekonomiskt lönsamt på kort sikt. I dag finns dessutom tydliga behov där arbete och samhällsnytta sammanfaller: klimatanpassning, kustskydd, infrastruktur, sanering, bostadsbyggande, vattenhantering och energisystem. Det är arbetsintensiva projekt som både skapar jobb och stärker samhällets långsiktiga motståndskraft. Här blir kritiken mot dagens politik berättigad: istället för samhällsbyggande har vi fått etableringskonkurrens, projektretorik och omflyttning av jobb mellan kommuner. Det ser ut som utveckling – men förändrar inte arbetslösheten som systemproblem.
Den verkliga frågan är därför inte varför arbetslösheten aldrig blir noll.
Den är: varför politiken har slutat försöka hålla den låg genom samhällsbyggande investeringar.
Arbete uppstår inte spontant ur marknaden.
Det skapas genom politiska beslut.
Och det är där ansvaret ytterst ligger, vilket till stor del vanligen utövas från regering och riksdag.
Ronnie Niby (S)
