Under mandatperioden 2003-2006 var hemlöshet ett allvarligt problem i Landskrona. Dels hade hemlösheten ökat rejält och dels jobbade inte kommunen på rätt sätt för att vara de hemlösa behjälpliga. Kommunen hade en katastrofalt undermålig husering av hemlösa på ett fallfärdigt akutboende på Industriområdet. På den tiden var jag ledamot i stadens nämnd för sociala frågor. Med anledning av att hemlöshetsfrågan då hade uppmärksammats i medierna, bestämde vi oss i nämnden för att göra studiebesök på plats på akutboendet på industriområdet för att med egna ögon se vad som egentligen försiggick på boendet.
Inledningsvis låg boendet på industriområdet. Ett område som människor av förklarliga skäl inte bosätts i. Boendet var fallfärdigt, det var smutsigt, rummen ovårdade, sängarna var misskötta, skumgummimadrasserna var trasiga efter att någon dragit av bitar från dem. Det som skulle föreställa ett kök var ett minimalt och orent pentry med en kokplatta. Lokalerna var inrökta, duscharna var öppna mellan kvinnor och män och ingen integritet fanns överhuvudtaget. Den övervägande majoriteten som bodde på akutboendet hade åtminstone en av de tre diagnoserna alkoholism, narkotikamissbruk eller det som i dag kan betecknas som psykisk ohälsa. Den närmaste vägen in till centrum gick över järnvägsbron som leder till Systembolaget. Alla politiker i nämnden, inklusive de styrande socialdemokraterna förfärades över hur boendet såg ut och alla var överens om att något behövde göras.
Min dåvarande partikollega Cecilia Brorsson (M) och jag som då var i opposition skrev en motion till kommunfullmäktige som syftade till att flytta akutboendet till mer ändamålsenliga lokaler bland annat med närhet till arbetsförmedling, socialtjänsten och andra mer ändamålsenliga attribut. Under den dåvarande kommunstyrelsens ordföranden Niklas Karlssons (S) ledning bifölls motionen i kommunstyrelsen och sedan även i kommunfullmäktige. Och även om det tog sin tid att få tjänstemännen i förvaltningen att göra som politikerna ville och flytta boendet, och det blev en kostsam flytt, så blev det en flytt.
När jag nu läser att kommunen på nytt bestämt sig för att husera hemlösa på industriområdet förfäras jag över denna historielöshet som tillåts upprepas. Det är inte ens 20 år sedan vi huserade hemlösa på industriområdet. 2000-talets fattighjon. Och nu vill kommunen åter gömma undan hemlösa på industriområdet. Detta är oroväckande! Det verkar finnas något ruttet med människosynen inom Landskronas sociala arbete.
Marko Huttunen (C)
