Om man vill förstå dagens Landskrona behöver man ibland titta på de hus som inte längre finns.
Landskrona är en stad där flera olika tidsperioder ligger ovanpå varandra. Den medeltida staden, befästningsstaden, 1800-talets industristad och sekelskiftets stenstad finns kvar i varierande omfattning. Men mellan dessa lager finns också luckor. Platser där en äldre byggnad eller ett helt kvarter en gång stod, men där stadsbilden senare förändrades.
Många av dessa förändringar hör samman med den period då det gamla skulle ge plats åt det moderna.
Efter andra världskriget förändrades svenska städer snabbt. Bostadsstandarden skulle höjas, trafiken skulle få bättre utrymme och centrala områden som ansågs dåligt exploaterade skulle kunna användas mer effektivt. I den nationella stadsomvandlingen revs en mycket stor del av den äldre bostadsbebyggelsen. Länsstyrelsen uppskattar att omkring 40 procent av de äldre bostäderna i svenska städer fick ge plats åt nya hus under perioden.
Det är viktigt att komma ihåg varför. Många äldre bostäder hade faktiskt brister. Det handlade om dålig standard, eftersatt underhåll, brist på badrum och toaletter, trångboddhet och otillräckliga tekniska lösningar. Att ersätta dessa bostäder med moderna lägenheter var därför inte bara en fråga om arkitektonisk smak. Det var också en del av välfärdssamhällets ambition att förbättra alla människors boende i det svenska samhället.
Men det fanns ett annat alternativ: att bygga om och modernisera. Redan under 1960-talet diskuterades detta alternativ, det kom till exempel en riksdagsmotion 1965 som konstaterade att saneringsverksamheten i alltför stor utsträckning hade koncentrerats på rivning och nybyggnad och att möjligheterna till ombyggnad borde utnyttjas bättre.
Det är här Arkitekturupprorets kritik av modernismens stadsbyggande blir relevant. I sin historieskrivning pekar rörelsen bland annat på 1931 års byggnadsstadga som ett viktigt steg i den förändring där den traditionella kvartersstaden successivt ersattes av andra stadsbyggnadsideal. Kritiken gäller framför allt att sammanhängande stadsrum, traditionell kvartersstruktur och arkitektonisk variation fick mindre betydelse när funktion, trafik, ljus, luft och rationellt byggande prioriterades.
Det går givetvis att diskutera den tolkningen. Men man kan även testa den mot vad som som faktiskt hände i våra städer. Och Landskrona kan ge flera konkreta exempel.
Ett av dem är området kring Jönsaplan.
Där stod fram till 2016 Köpenhamnsterminalen, uppförd 1960 efter ritningar av Landskronas egen arkitekt Aina Berggren. Byggnaden hade en ovanlig form och representerade den tidstypiska funktionalismen. Den hade dessutom senare bedömts som kulturhistoriskt intressant. Ändå revs den för att ge plats åt ny bebyggelse. Jag tar det som ett intressant exempel eftersom det vänder på perspektivet och eftersom det inte nödvändigtvis är en byggnad som Arkitekturupproret skulle lägga ner tid eller energi på att försöka försvara.
Under efterkrigstiden rev man äldre byggnader för att skapa det moderna. Sextio år senare kunde en byggnad från just den moderna epoken själv rivas för att ge plats åt något nytt. Det visar hur snabbt värderingen av arkitektur kan förändras.
Det finns också en större historia bakom Jönsaplan. Området framför kyrkan hade redan på 1700-talet planerats som torg, ett torg som egentligen aldrig blev något torg, och platsen fick senare andra funktioner och namn. Det vi ser idag är alltså resultatet av flera olika stadsplaneringsidéer som avlöst varandra.
Landskrona är på så sätt nästan ett skolboksexempel på att staden aldrig är färdig.
På 1700-talet kunde man riva äldre delar av staden för att skapa en modern befästningsstad. På 1900-talet kunde äldre kvarter förändras för att skapa en modern välfärdsstad. Under senare decennier har även modernismens byggnader börjat betraktas som kulturmiljöer.
Landskronas stadshus är ett annat tydligt exempel på denna utveckling. Det stod färdigt 1976, efter beslut om att samla kommunens förvaltningar under ett tak. Byggnaden ritades av Sten Samuelsson och Inge Stoltz och uppfördes på platsen där Sockerbruket tidigare låg. I dag är stadshuset självt en del av Landskronas historia.
Det är just här frågan om rivning blir intressant. För en stad kan inte bevara allt, hus måste ibland rivas. Verksamheter förändras, byggnader får tekniska problem och mark behöver användas på andra sätt. Det är inget konstigt i sig.
Men varje rivning innebär också att ett historiskt lager försvinner.
Och när man betraktar Landskrona ur ett längre perspektiv blir det tydligt att det som en generation betraktade som gammalt och omodernt senare kan få ett helt annat värde. Det gäller inte bara de riktigt gamla husen.
Även 1960-talets arkitektur har nu blivit historia. Det är kanske den viktigaste lärdomen från rivningsåren. Framtiden är inte en motsats till kulturarvet, framtiden producerar hela tiden ett nytt kulturarv.
Det som byggs idag kommer en dag att vara det historiska Landskrona. Frågan är därför inte om staden ska förändras. Det har den alltid gjort.
Frågan är vilka delar av den tidigare staden vi väljer att låta följa med när nästa Landskrona byggs. För när grävskopan kommer är det lätt att se det som står framför den.
Det är svårare att se det som försvinner.
Ronnie Niby
Arkeolog, historiker och sekreterare i Arkitekturupproret
