Historien började 1849, då syskonen Henrik och Gustafva Suell donerade 20 000 riksdaler till Landskrona stad. Syftet var lika enkelt som stort: att förbättra stadens bristfälliga fattigvård och sjukvård. Fyra år senare stod den Suellska stiftelsen färdig. Med sina femton sängplatser fördelade på tre sjuksalar var den ingen storslagen anläggning, men den representerade något betydligt större än antalet vårdplatser. Den representerade viljan att ta ansvar.
Det är en vacker detalj att syskonen Suell själva ligger begravda på Gamla kyrkogården, bara några steg från den plats där deras donation kom att förändra livet för generationer av Landskronabor.
Livet på fattighuset var långt ifrån enkelt. De flesta bodde i stora gemensamma sovsalar där både sjuka och fattiga levde sida vid sida. Reglerna var många och bekvämligheterna få. Men även här går det att se hur samhällets syn på människan långsamt förändrades. För dem som kunde klara sig mer självständigt fanns mindre rum med egna kök eller delade kök, en lösning som gav större frihet och värdighet. Det har till och med beskrivits som en tidig föregångare till det som långt senare blev servicehus.
När den nya fattigvårdslagen infördes 1918 förändrades synen på omsorg ytterligare. De stora sovsalarna skulle bort. Även den som saknade pengar hade rätt till ett privatliv. Det kan låta självklart i dag, men då var det ett uttryck för en ny människosyn. Åtta år senare beslutades att stiftelsen skulle byggas om till ett modernt ålderdomshem. Namnet Vallgården blev symbolen för ett nytt kapitel.
Byggnader lever inte för evigt. Den ursprungliga fastigheten revs 1969 och ersattes av nya bostäder och vårdlokaler. Verksamheten fortsatte i andra former innan ett nytt äldreboende öppnade 1990. Teglet försvann, men berättelsen borde inte göra det.
Det finns något att fundera över i detta. Vi diskuterar ofta äldreomsorg i termer av budgetar, organisation, bemanning och effektivitet. Det är nödvändiga diskussioner. Men bakom varje budgetpost finns samma fråga som Henrik och Gustafva Suell ställde för snart 180 år sedan: Vad är vi skyldiga varandra?
Kanske är det också därför historien om den Suellska stiftelsen fortfarande känns så aktuell. Den påminner oss om att utveckling inte bara handlar om modernare byggnader eller nyare vårdformer. Den handlar om att varje generation försöker ge människor ett liv med lite större värdighet än den föregående.
Vi talar gärna om att bevara kulturarv. Ofta tänker vi då på fasader, kyrkor och gamla hus. Men ett kulturarv kan också vara en idé. I det här fallet idén att ett samhälles styrka inte mäts i hur det behandlar de starkaste, utan de svagaste.
Den byggnad som syskonen Suell lät uppföra finns inte längre kvar. Men frågan de lämnade efter sig står fortfarande kvar, lika tydlig som 1849. Det är en fråga som varje generation måste besvara på nytt.
Ronnie Niby
