Den färska plattan har landat som en skitig och burlesk käftsmäll i ett annars välkammat musik-Sverige. Halmstadsonen bangar inte för att inleda med nya ”Dom som bestämmer”.
Låten släpptes dagen innan lördagskvällens vaudeville. Detta tillsammans med ytterligare nio nya skillingtryck på rykande färska plattan. Han kör dem allihop. Publiken, vi, fullpackad, varma i kläderna, törstiga på vin (picknikkonsert) och på något som inte är tillrättalagt, svarar som om vi väntat hela livet. Efterlängtat, 14 års albumtystnad sätter sina spår.
Här gäller inget jävla ”smyga in materialet försiktigt”. Här serveras hela plattan som en lång, rusig natt där du både skrattar och vaknar med blåmärken i själen. Precis som om det vore en best-of-skiva. Vi tror oss hört allt innan.
Det är satir som sparkar uppåt, nedåt och rakt in i samtidens tandkött. Tangentbordskrigare får sig en känga. Folkkära fascister en armbåge. Kärleken en sned kram. Och mitt i allt: ölet ”vilket bandet inte klarat sig utan”, politik och den där eviga mänskliga dumheten, uppskuren med samma vårdslösa noggrannhet som en kycklingrulle efter midnatt. Även om den satt som en smäck hemkommen till Rådhustorget.
Vi minns när en billast Landskronagrabbar tog sig till Tivolirock i Kristianstad 1996. Lars Demian firade då femårsjubileum sedan skivdebuten av Pank och spelade skiten ur Kent som var huvudakt. Broder Daniel, Olle Ljungström och Kjell Höglund var också med i lineupen med det var Lars Demian, ensam med sin gitarr som gav valuta för de 99 spännen i entrépeng. Nu 30 år senare är scenen fylld till bristningsgränsen med instrument, hanterat av ett trespann som låter som ett helt cirkussällskap på rymmen.
David Tallroth och Love Meyerson byter instrument som liberalerna byter åsikter. Med bastuba, marimba, dragspel, banjo, elgitarr, trummor, klockspel och rent av en ”fissetube” kryddas den musikalisk grytan som kokar över av balkansväng, klezmer, tango och svensk visa.
När sista ackordet på Stjärnan och Karriären rullar ut, 25 låtar senare, har hela stället förvandlas till en kringresande varieté där moralen hängt av sig kappan i på stolens baksida. Sångaren tackar sina medmusikanter och vår favoritargentinare och bartendern från Ven, Randall, som fixat ljudet! Världen är liten och inne på Victoriateatern vet vi nu alla lite bättre.
”Det är inte de som bestämmer som bestämmer.”
Det är de som vågar sjunga om det.
