Som vårdnadshavare vill vi våra barns bästa. Vi lämnar våra barn på förskolan eller skickar dem till skolan med förtroende för att verksamheterna fungerar som de ska. Vi förutsätter att barnen blir sedda, trygga och får det stöd de behöver för att utvecklas och lära. Men hur ofta stannar vi upp och reflekterar över förutsättningarna för att detta faktiskt ska vara möjligt?
För bakom de färgglada väggarna och engagerad personal döljer sig ofta en annan verklighet – en verklighet där bemanning, resurser och arbetsmiljö många gånger inte räcker till för att uppfylla de krav som ställs.
Att vara ensam personal med ansvar för många barn på förskola, skola och fritids börjar bli mer regel än undantag. Det har blivit en norm.
Är det då rimligt att kräva att varje barn ska bli sedd och få det de har rätt till, oavsett hur många barn en enda personal ansvarar för?
I debatten har mycket fokus legat på de vinstdrivande friskolorna, och visst behöver vi kritiskt granska hur vinstintressen påverkar kvaliteten i utbildningen. Men vi får inte blunda för att även kommunerna – våra folkvalda politiker – har ett direkt ansvar för barns och pedagogers situation i skolan och förskolan. När budgetar stramas åt och nedskärningar sker, drabbas barnen och personalen, oavsett om det är en kommunal eller privat verksamhet.
Vi behöver ställa oss själva frågan: Om både offentliga och privata huvudmän prioriterar ekonomi före behov -vem står då upp för barnen och personalen?
Att ställa krav på bättre resurser, mer personal och en hållbar arbetsmiljö är inte ett angrepp på skolan eller förskolan – det är ett sätt att skydda den.
Vi behöver se samband mellan barns behov, personalens arbetsvillkor och samhällets långsiktiga investering i framtiden. Som vårdnadshavare har du inte bara rätten, utan också skyldigheten, att säkerställa att våra barn får det stöd, den trygghet och den utbildning de har rätt till.
Skolverket har i dag endast rekommendationer för hur stora barngrupperna bör vara i förskolan – inte bindande regler. När dessa inte följs, och svaret man får är “det är bara rekommendationer”, behöver vi ställa oss frågan: Vilket värde har riktlinjer som ingen behöver följa? Om barns behov ska väga tyngre än budget, kanske det är dags att gå längre och fråga oss om det krävs lagstiftning för att säkra att varje barn faktiskt får den trygghet, det stöd och utbildning de har rätt till.
Kommunal vill att det för barn i åldern 1–3 ska vara högst tre barn per heltidsanställd och högst 12 barn i barngruppen. För barn i åldern 4–5 ska det vara högst fem barn per heltidsanställd och högst 15 barn i barngruppen.
Så nästa gång du lämnar ditt barn på förskolan eller säger hej då vid skolgrinden ta ett ögonblick och fundera: Får mitt barn verkligen det den behöver? Och vad kan jag göra för att bidra till en förändring?
För förändring börjar med oss.
Nina Sehovic
Kommunal
