Ett andra världskrig som kom att bli en fasansfull påminnelse om fruktansvärda brott mot mänskligheten. Detta har skildrats genom minnesbilder utifrån generationers berättelser som visar vad krig gör med oss människor. Tveklöst är det en kraftfull erinran om vad som sker när vi förlorar vårt moraliska riktmärke och respekt för människovärdet. Därför är det av största vikt att dessa berättelser bevaras – inte enbart för att hedra de drabbade, utan också för att säkerställa att vi aldrig glömmer den obeskrivliga brutalitet som begicks. Dessutom, inte minst för att detta ”aldrig mer” skall tillåtas ske.
I vår egen stad finns en viktig påminnelse om dess konsekvenser. Efter krigsslutet inrättades, väl känt en organiserad flyktingmottagning på Landskrona citadell, verksam under åren 1945 – 1953. Den blev också en symbol för livets mening och en del av arbetet för återupprättelse. Samtidigt påminner denna mottagning oss om de djupa trauman som krig orsakar. Genom våra minnen bygger vi som sagt framtiden – inte minst för dem som upplevt kriget och att kommande generationer skall undslippa ett sådant helvete.
Det finns en mängd minnesmärken som berättar om mod och motstånd. Ett exempel är Raul Wallenbergs gärning och hans insatser för att rädda tusentals judar undan Förintelsen, vilket har uppmärksammas i Helsingborg med ett bestående minnesmärke. Hans handlingar visar hur en enskild människas mod kan påverka historiens gång. Det är genom skilda berättelser och dokumentation, samt offentliga minnesmärken vi håller dessa livsavgörande insatser levande.
Utifrån liknande övertygelse om människovärdets betydelse verkade Amelie Posse. Hon var en av initiativtagarna till Tisdagsklubben. Ett nätverk som organiserade motstånd i händelse av att Sverige skulle ockuperas av Nazityskland. Hennes arbete för fred och motstånd mot nazismen gör henne till en förebild – ett minne värt att uppmärksamma i Landskrona.
Därför föreslår jag att Landskrona stad överväger att skapa ett minnesmärke över Amelie Posse. Ett sådant kan upprättas vid Nordkap utmed Linjen där Selma Lagerlöf står staty eller någonstans vid Ålabodarnas strandlinje i närheten av platsen där hennes barndomshem Maryhill en gång låg. Visst vore det en värdigt handling att hedra hennes minne. Samtidigt kunde detta bli en påminnelse om krigets umbäranden och de oskyldiga människor som i dag lider under omvärldens konflikter där krig främst drabbar oskyldiga människor och då inte minst barnen.
Det är över 80 år efter andra världskrigets slut och vi ser hur krigets grymheter fortfarande skördar liv och förstör framtiden för miljontals människor. Barnen är som sagt, de som bär den tyngsta bördan genom traumatiska upplevelser om krigets verkan och rädslans förföljelse. Traumatiska minnesbilder som påverkar deras liv och därmed vår gemensamma framtid. Därför vill jag mena att det är vårt ansvar att minnas och fortsätta arbeta för en mer rättvis och fredlig världsordning. Viktigt som en påminnelse är att en värld i fred kan aldrig vara synonymt ökad vapentillverkning. Historien talar alltför tydligt mot detta.
I stället måste vi låta fredens röst tala allt högre mot krigets förödelse. Genom att minnas historien och hedra dem som verkade för fred kan vi bygga en framtid där krig aldrig får bli svaret på våra obesvarade framtidsfrågor. Därför, istället tillsammans söka humana alternativ för att lösa konflikter, bort från destruktiva krigskatastrofer.
Olle Pålsson
