Jag sitter och tittar på Peter Hyams ”Capricorn One” (1977), en thriller om en fejkad Marslandning (undras varifrån den inspirationen kom…). Det ska väl erkännas att jag är lite av en ”sucker” för gamla filmer (brukar alltid fälla en eller två tårar i slutet av Orson Welles ”Citizen Kane”). Hursomhelst i en scen sätter sig journalisten Robert Caulfield (Elliot Gould) – med tidstypiska solglasögon i brunt och dubbelbrygga ska tilläggas (inget annat duger den bästa, även om du frågar mig) – i sin bil och… *trumvirvel*, bromsarna ”have been tampered with”. Det är inte första gången och det är inte sista gången någon sätter sig i en bil i en film med icke fungerande bromsar, även om jag vill få för mig att den klassiska scenen har blivit mer sällsynt i modernare filmer. Nu sitter jag inte här bakom tangentbordet hemma i min kammare och påstår mig vara allvetande, så därför ställer jag frågan rakt ut till bättre vetande: ”Om nu inte bromsarna skulle fungera, går det inte lika bra att motorbromsa då? Man helt enkelt släpper foten från gaspedalen?”
O.J. Simpson – som dog i prostatacancer förra året – medverkar i filmen, han spelar en av de tre astronauterna. Du vet, den tidigare amerikanska fotbollsspelaren som först blev skådespelare och sedan en mördare (emellertid icke dömd; trots att både DNA-analys och teknisk bevisning talade för motsatsen friades han av en till 9/12 svart jury – har betydelse eftersom tidiga 90-talet var en tid av större rasmotsättningar i Los Angeles, inte minst var förtroendet för rättsväsendet och framför allt polisen skadat). Nu ska jag inte fastna vid ”The Trial of the Century” och den omåttliga popularitet den livesända rättegången fick under de månader som rättegången pågick. Jag noterar dock att under samma år som Capricorn One spelades in (alltså 1977) träffades den då gifta O.J. Simpson och tyskfödda Nicole Brown på en nattklubb i Los Angeles som hon vid tidpunkten jobbade på, vilket så klart ledde till skilsmässa med dåvarande hustrun Marguerite L. Whitley och att sedermera Simpson och Brown istället kom att gifta sig. Flera misshandlar (något som O.J. Simpson också blev åtalad för) och dödshot senare blev Nicole Brown och vännen Ron Goldman brutalt bragda om livet den 12 juni 1994. Fem dagar senare drog fotbolls-VM i USA igång, tittarrekordet i amerikanskt tv under hela mästerskapet var 18,1 miljoner när värdnationen föll mot Brasilien i åttondelsfinalen med bara uddamålet (0-1). Den sista rättegångsdagen den 3 oktober året därpå följdes av 150 miljoner tv-tittare.
Journalister i filmer porträtteras inte sällan som ärekränkande och efterhängsna lycksökare som inte drar sig för att gå över lik för att få sätta sin byline på en artikel. Robert Caulfield i Capricorn One är väl något i den stilen, samtidigt som han de facto är filmens good guy och hjälte. För egen del var den första filmjournalisten snarare Irvin M. Fletcher, spelad av Chevy Chase, i Michael Ritchies ”Fletch 1” (1985) och ”Fletch Lives” (1989) (”Don´t drink the coffee”… nä men se INTE nyinspelningen från 2022); en något glorifierad, men hysteriskt underhållande, skildring av journalistens vardag. När naturligt och coolt avslappnade Ricky Gervais skildring som lokalreportern Tony Johnson på The Tambury Gazette i tv-serien After Life (2019-22) är betydligt mer ”spot on” och närmare verkligheten (psst Derek – också på Netflix – är om möjligt ännu roligare och på samma gång gripande). När jag ändå är inne på det kommer jag att tänka på att jag först studerade Freds- och konfliktvetenskap i Malmö, med ambitionen att kanske prova på livet som utrikeskorrespondent, men redan ett halvår in på journalistutbildningen i Kalmar ville sadla om till sjöman istället (har du aldrig festat med en sjöman förut, testa; många historier…). När jag var färdig med min utbildning sökte jag faktiskt också in på en matrosutbildning – nä, det var inte 100 år sen, men nästan – i Helsingborg, men nekades mer studielån från CSN och fick återigen nöja mig med att blicka ut över det en gång i tiden mest trafikerade sundet Öresund.
Ja, filosofiskt lagd som jag är undrar man ju ibland vart livet hade kunnat ta en, om ifall att… Men jag finner mig dock tillrätta i verkligheten tämligen snabbt. En verklighet där jag efter alla dessa år kan konstatera att journalisten fortsatt oftast inte är hjälten eller ”the good guy” i filmer, att jag själv inte har arbetat som journalist nu i fem-sex år (jag har börjat uppnå den åldern där man måste använda tidsspann istället för specifika år för att minnas saker) och att jag likt Youtubegenerationen använder mig av engelska (läs amerikanska) ord i var och varannan mening. Nåväl jag sätter inte ändelser på engelska ord – än – även om det känns som att det är hög tid för mig att börja ”levla upp”. Världen, liksom språket, är i ständig förändring. Bestående är emellertid det faktum, att precis som i Capricorn One, har vi ännu inte landat en bemannad rymdfarkost på Mars. Och frågan är väl om Elon Musk och SpaceX någonsin når dit inom rimlig framtid. Och tänka sig att Arthur C. Clarke (fantastisk författare och en fascinerande människa) i sin science-fictionroman ”2001: A Space Odyssey”, utgiven 1968 innan vi ens hade varit på månen, tänkte att det inte var helt orimligt med bemannade rymdfärder till Jupiters måne Europa om… nä, just det… för 24 år sen.
”This coffee is horrible”, är Elliot Goulds första replik i rollen som Robert Caulfield. Själv dricker jag inte ens kaffe, by the way. Du vet, på tal om allt och inget.
Mikael Öhrn
