Årets sista hemmamatch är spelad. 2-2 till Oddevold. 3019 personer var där. Vädret och matchens betydelse till trots.
Det var ju sista gången. IP- som det varit -och Engelska läktaren är snart borta.
Engelska läktaren gungar visserligen för evigt och alltid men från idag bara i minnena. Minnena hos många, många olika – i ålder kön etnicitet och i olika grad engagerade.
En av de kanske sista lägereldarna. Än brinner de och vi kommer ihåg då… då som är olika. Nån minns HP och Kallinge. Andra håller kung Sune högst. Svärmor 91 minns Cronqvist med nedhasade strumpor och himla snygga ben.
Många personligheter och ”incidenter ”fladdrar förbi när jag tänker tillbaka- på plan och utanför – Antivalidis och hans hatt, presentkortet på Synsam till Jonas Eriksson. Matchaffischerna där spelarna poserade , vissa med kaffesump i nyllet och nån med bar bringa. Svegis och Adam med megafonerna och Bosse med flaggan. Den engelska. Bosse Pop, Sannemaggan, Postis och ”gubbarna Svärd”
När Gais vann kvalet och ”vi ” åkte ut. Derbymatcherna. Janne Jönsson och Pude. Lee Baxter och nåt med bönder. Kalmarbor och getter och så den där om vi hade vingar. Som Örnen.
Tifona, heter det så i plural? Så mycket tid, kreativitet samarbete (och pengar ) som läggs på något som bara en kort stund är där /för oss . För stämningen. Gemenskapen.
Dr Jones, Svante, Bobo Bola och Jonas Olsson.
Det var en ny generation som stod där ikväll men sångerna kändes igen . Stolles texter och Rude BoIS repertoar är nu självklar för ”mina” högstadieelever.
Vi tycker olika och ser olika men nånstans inuti är vi samma. Oavsett vilka vi minns och oavsett med vilka ögon. Det här var mitt tack och hej utifrån en liten del av mitt ”då” Vilket är ditt?
Hur blir det sen? Och för vem? Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag. Men det här är staden där Kungen bor & Engelska läktaren fortsätter att gunga i våra minnen.
Ibland i takt, ibland o-takt men den som kan sina Rude BoIS vet att det är o:et i BoIS:et som gör det.
Connie Mantrell
