Kriget i Ukraina började 2014 när Ryssland annekterade Krim, och eskalerade till en fullskalig invasion den 24 februari 2022. Konflikten har rötter i Ukrainas närmande till väst och Rysslands vilja att behålla inflytande över landet. Sedan dess kan vi i Sverige dagligen följa krigets fasor via media. Det är inte helt enkelt för svenska mediebevakare att åka till Ukraina. Istället är det landets egna journalister och fotografer som förser världen med nyheter och bilder från kriget.
En av dessa är Vladyslav Krasnoshchok som dokumenterat den väpnade kampen. Under hela november månad kan du ta del av bilder från ett land i krig. När denna intervju med fotografen görs är han på väg mot gränsen till Polen för att ta sig till Sverige. Det återstår dock att se om han får tillåtelse att lämna landet.
Det byråkratiska förarbetet är enormt. Brev i form av ”Letters of Support” från bland annat Journalistförbundet i Sverige, Svenska Fotografers Förbund, Ukrainian Association of Professional Photographers (UAPP), Ukrainska ambassaden i Stockholm och Landskrona stad har skickats till kulturministeriet i Ukraina, de som tar det slutliga beslutet att ge Vladyslav Krasnoshchok tillstånd att ta sig över gränsen och fortsätta till Sverige och Landskrona och närvara på lördagens vernissage.
Intervjun med Vladyslav Krasnoshchok är gjord via mejl.
Var bor och verkar du?
– Jag bor i Charkiv och arbetar också där, som tandkirurg på en privat klinik.
Hur är stämningen där?
– Atmosfären är som i en stad som ligger 30 kilometer från gränsen till Ryssland. Drönare och raketer flyger ständigt in. På sistone har även FPV-drönare börjat komma. Men staden lever. Alla samhällstjänster fungerar, allt repareras, bilar kör, människor går till jobbet. Staden ger inte upp.
Hur ser en dag ut för dig?
– Min typiska dag börjar med att jag vaknar tidigt, äter frukost, går till jobbet och sedan går jag till gymmet eller springer. Efter det handlar jag mat, äter lunch, arbetar med fotografi, skriver ut bilder eller jobbar med mitt arkiv. Ibland tillbringar jag tid med min familj och min äldre son.
Väljer du själv vart du ska åka och fotografera?
– Ja, jag försöker själv bestämma vart jag ska åka, vad jag är intresserad av, vilket ämne jag vill utveckla och fotografera. Om det går, åker jag dit. Om inte, väntar jag eller letar efter ett annat ämne samtidigt.
Hur organiserar sig fotograferna och journalisterna som bevakar kriget i Ukraina?
– Vi har människor som är organiserade i system, till exempel Ukrainas förening för professionella fotografer (UAPP), som hjälper oss, ger ackreditering och ibland samordnar resor. Och så finns det frilansare som arbetar självständigt.
Har du någon militär bakgrund?
– Jag har aldrig själv stridit, men efter att kriget började fick jag ackreditering, började långsamt åka ut och fotografera kriget, och har fått erfarenhet av hur man fotograferar och hur man organiserar sin egen säkerhet.
Finns det någon möjlighet till en vardag någonstans i Ukraina?
– Det är möjligt att försöka leva ett normalt liv i Ukraina, men det beror på var man befinner sig. I byar nära frontlinjen är det mycket svårt med ständig beskjutning, FPV-drönare, ingen el, inget vatten. I större städer längre från fronten är det lättare, men det finns inga helt säkra platser eftersom raketer och drönare kan komma var som helst och döda oss vilken dag som helst.
Du har sagt att du alltid varit intresserad av att uppsöka och fotografera ett krig. Istället kom kriget till dig. Kommer du ihåg vad du kände när det fullskaliga kriget bröt ut?
– Jag har alltid drömt om att fotografera krig, men jag trodde aldrig att kriget skulle komma till mitt hem, mitt land. När jag hörde explosioner tidigt på morgonen förstod jag direkt vad som hade hänt och började tänka på hur jag skulle agera.
Har den känslan förändrats?
– Vi började alla vänja oss vid att det är krig, att vi kan bli dödade. Psykologiskt har vi anpassat oss lite till att saker ständigt flyger mot oss. Vi har helt enkelt vant oss.
Hur har kriget påverkat din syn på livet?
– Det har egentligen inte förändrat min syn på livet så mycket. Jag har alltid vetat att man måste leva dag för dag och njuta av det man har. Under kriget blir det bara mer påtagligt. Man förstår att man måste leva och hitta glädje i varje situation.
Vad har du med dig för utrustning när du ger dig ut till fronten?
– Jag tar med mig en skottsäker väst, hjälm, kameror – vanligtvis panoramakameran Horizon, en 35mm Leica, mellanformatskameran Mamiya 7, ibland en halvformatskamera och en Olympus XA. Jag tar med svartvit film beroende på hur många dagar jag ska vara borta. Sovsäck, vatten och något att ladda telefonen med, som en EcoFlow.
Vad har du för skyddsutrustning?
– Vanligtvis är det bara västen och hjälmen. Jag har också ett första hjälpen-kit och tourniqueter.
Du arbetar också som käk-kirurg. Innebär det att du också arbetar med krigets offer?
– Jag har inte behövt använda mina kirurgiska färdigheter som fotograf. Det finns skadade människor, men oftast kommer soldater till mig i Charkivregionen med tandproblem, inflammationer – och jag hjälper dem med utdragningar, implantat och rehabilitering ur ett tandvårdsperspektiv.
Du säger att du ständigt utvecklat ditt fotograferande under dina 15 år som fotograf. Men bilderna vi ser från kriget är väldigt raka. Här är inga konstigheter. Hur kan det komma sig att du valt att ”bara” fotografera?
– Jag har alltid fotograferat enkelt, med fokus på form. Formen skapar bilden. Om du fångar formen och den perfekta kompositionen, skapar du bilden. Jag tar bort allt onödigt från ramen och försöker ta en enkel, vacker bild med perfekt komposition.
Finns det någon bild från kriget som har etsat sig fast i ditt minne?
– Det finns ett fotografi där två soldater går in i en skogsdunge – den så kallade ”vedskogen” – därifrån Charkiv besköts. De var två vänner, och senare blev jag vän med dem och höll kontakten. En av dem dog sedan nära Charkiv, och jag fotograferade hans begravning. Det första fotot fastnade hos mig eftersom det är kopplat till honom, och begravningsbilderna har också stannat kvar i minnet.
Hur stålsätter du dig mot rädslan att skadas eller i värsta fall dö när du är i krigszoner?
– Man kan egentligen inte vara helt förberedd på det, men ändå – när man vill fotografera något och förbereder sig för en resa, kollar man först DeepState-kartan, hur långt det är till frontlinjen, och väger om det är värt att åka dit. Det finns resor där man kan fotografera något, och resor där man bara ”tränar sin mentala styrka”. Man måste räkna på alla risker, för ingen bild är värd att dö för. Det är bättre att överleva och ta bilder senare än att åka någonstans, inte väga risken, och dö utan att lämna något efter sig. Jag räknar alltid på riskerna, för jag är fotograf, och för mig är det viktigaste att ta bra bilder och överleva.
Om du försöker blicka framåt. Med tanke på det geografiska läget, det vill säga att Ryssland alltid kommer att vara granne till Ukraina. Hur ser du på framtiden i Ukraina?
– Först och främst ser jag att vi kommer att återta gränserna från åtminstone 1991, vilket betyder att vi får tillbaka alla våra territorier. Ukraina kommer att vara militariserat, vi kommer att utveckla Ukrainas försvarsmakt, vi kommer att ha de mest moderna vapnen, de mest avancerade drönarna, och vi måste alltid vara beredda – för detta är inte det sista kriget med Ryssland. Vi måste försöka försvaga Ryssland ekonomiskt så att de inte längre vill föra krig. Efter kriget måste allt återuppbyggas, och jag tror att Ukraina kommer att bli ett av Europas starkaste och mest ekonomiskt utvecklade länder.
Det senaste mejlet vi får från Vladyslav Krasnoshchok lyder:
– Hope see you tomorrow in Copenhagen or in Landskrona!
Välkommen till en i högsta grad angelägen fotografisk utställning. Öppet varje dag under november! Galleri Direkt hittar du på Gamla Kyrkogatan 21 i Landskrona. Observera att bilderna är tagna under ett krig och därför med mycket starkt innehåll.
1 november – Vernissage klockan 14.00 – 20.00 (invigning klockan 15.00)
Vardagar 14.00- 17.00
Helgdagar 11.00 – 16.00
