I Selmas fotspår – från Damaskus till Landskrona
År 2025 är det 140 år sedan Selma Lagerlöf flyttade till Landskrona. För mig blev hon en följeslagare långt innan jag själv satte min fot i Sverige – och långt innan jag anade att våra vägar skulle korsas både geografiskt och litterärt.
Jag var sju år gammal, ett barn i Damaskus, när jag för första gången mötte Nils Holgersson – inte genom en bok, utan genom en japansk tecknad tv-serie, dubbad till arabiska. Äventyret grep tag i mig direkt. Jag blev förälskad i berättelsen om pojken som färdades över Sverige på en gåsrygg. Det var inte bara en saga – det var en karta till ett okänt land, en ny värld.
Det är först i efterhand jag förstått hur profetisk denna fascination blev. Min egen resa till Sverige – inte på gåsrygg, utan via prövningar, gränskontroller och byråkrati – började många år senare. Men fröet var sått redan i barndomen.
Jag, liksom många andra syriska barn, tittade på Nils trots att han hade blont hår och blå ögon. Då var det inget vi tänkte på. Vi såg inte skillnaderna. Nils var bara ett barn – stygg ibland, men med en stor nyfikenhet. Han tog oss med till skogar och sjöar, till okända platser, och lärde oss att vara snälla mot djuren. Annars kunde det gå illa. Det visste Nils. När förbannelsen föll över honom förvandlades han till en liten tomtenisse, jagad av djuren han själv varit elak mot.
För mig var detta mer än moral – det blev en spegel. Jag minns hur jag som liten pojke jagade hemlösa hundar på gatorna i Damaskus, inte av ondska utan av lek. Men efter att ha sett Nils, förändrades något. Som om berättelsen sa: Akta dig – annars kommer även du förvandlas och kastas in i ett äventyr du inte är beredd på.
Det märkliga är att det första stället jag kom till i Sverige var Värmland – till Glava flyktingförläggning, nära Sunne, nära Mårbacka, där Selma Lagerlöf föddes. Jag minns hur jag ryste när någon sa: Här föddes en nobelpristagare i litteratur. Jag svarade: Ja, jag vet. Hon som skrev om Nils
Min och många andra arabiska barns kännedom om Selma Lagerlöf började där – med den lilla pojken och gåsen Mårten.
År 2015 tog livet ännu en symbolisk vändning. Jag flyttade till Landskrona – samma stad där Selma bodde i tio år. Där fann hon sin författarröst och skrev stora delar av Gösta Berlings saga, romanen som gjorde henne känd. Och där, i samma stad, skrev jag min första bok på svenska: Nytt jobb i nytt land. Jag bodde där i fem år. Landskrona formade mig, som den formade henne – med sina människor, sin öppenhet, sin kamp och sitt hopp.
Sedan dess har jag fortsatt skriva – bland annat Att älska knäckebröd, en bok som handlar om språkets kraft, om identitet, om att växa i exil. Selma är närvarande där också, för hon lärde mig att litteraturen kan bära oss, oavsett var vi föds.
Trots att jag för tre år sedan flyttade till Malmö, har mitt nya arbete som resurschef för barn och unga i Landskrona fört mig tillbaka – med starkare anknytning än någonsin. Selmas spår i staden är inte bara historia. De fortsätter att påverka, inspirera och leda – för både gamla och nya landskroniter.
Kanske var det därför Nils flög över just dessa platser. För att lämna något efter sig. Inte bara en berättelse – utan en riktning.
Ali Alabdallah
