* * *
När bilens temperaturmätare visar minusgrader på morgonen får man konstatera att vintern är här. En årstid som med riktigt krispiga morgnar kan resultera i vackra foton på Landskronagrupperna på Facebook. Om solen står rätt, om promenaden var inspirerande och om morgonkaffet smakade som det skulle, vill säga. Debatten om Landskrona Foto tycks inte ta slut. Den samtida frustrationen över att man inte känner sig varken hörd eller sedd återspeglas i debatten. Varför tycker inte du som jag? Jag har ju rätt ju. Och du också, förstås. Och när argumenten tar slut tar invektiven vid.
När man hamnar högst upp på täppan, då ska man sätta agendan, då ska man sätta sin prägel, då ska man minsann visa vad man jobbat för. Också det, tidstypiskt för samtiden. Nya chefen på jobbet-syndromet. Det är faktiskt jag som är Curator, med stort C. Eller vi. Ibland sägs det att delat ansvar är inget ansvar. Men även det är lite samtida. De ska vara två till antalet. Bill och Bull. Filip och Fredrik. Torkild och Lisa. Håkan och Kary. Jenny och Jenny. En modernitet som kan grunda sig i en komfort att känna delat ansvar, mindre ansvar, hälften så mycket ansvar eller halvt ansvarslöst.
Vad gör det om man kopierar lite idéer från Köpenhamns fotoutställning till denna sidan sundet? Alla här har ju inte varit där och alla där kommer ju inte över här. Om man vill vara en blek kopia. En ny idé är ju bara att slå ihop två tidigare idéer och vips så har man en ny idé. Konst och kultur ska beröra. Det är meningen. Foto är en samtida konstform. Det är lätt att ha åsikter om Landskrona Foto, om curatorerna, om utställningen, om enskilda foton och om debatten om Landskrona Foto. Och hur högt eller lågt är egentligen besökarantalet och taket och trösklarna?
Att vi har en debatt i frågan är ett rikedomstecken, vi lever i ett västerländskt demokratiskt land med åsiktsfrihet och tryckfrihet, man kan få tycka och tänka och uttrycka sig. Tänk, vilken lyx! Det kunde varit annorlunda. Nobelpriset i ekonomi i år gick till Daron Acemoglu, Simon Johnson och James Robinson som studerat fenomenet att det finns stora skillnader mellan olika nationers välstånd. Samhälleliga institutioner tycks utgöra skillnaden, till vilka kulturinstitutioner rimligen borde kunna räknas till.
Jag kan på ett sätt förstå att kulturpolitikerna i Landskrona lägger mer energi på att försöka få utökade trappsteg i kulturtrappan, än på att debattera Landskrona Foto. Vem vill stoppa in fingrarna i ett getingbo, frivilligt och till vilken nytta? Vad kan det komma för gott ur det? Karl Kraus har skrivit att ”När kulturens sol står lågt, kastar även dvärgar långa skuggor”. Så är det! Och när små män eller kvinnor kastar långa skuggor, då är mörkret nära. Årets mörkaste dag är förvisso i antågande, men vi vet att ljuset lyser i mörkret och mörkret har ännu icke övervunnit det. Och efter mörkret går vi mot ljusare tider!
Det samma gäller väl även för Landskrona Foto och debatten kring densamma. Hela projektet med Landskrona Foto är något vi har enats om att satsa på, det är ett långsiktigt projekt som vi alla vill ska sätta Landskrona på kartan. Men visst hade det varit klädsamt om politiken visade lite större intresse i denna fråga. Att försöka plocka billiga poäng på Facebook med att ICA Maxi kommer till Landskrona kan man göra, men skriva något konstruktivt om Landskrona Foto tycks ligga långt långt borta. Så kom igen kulturpolitiker och andra politiker, vad tycker ni egentligen?
Marko Huttunen (S)
