Den gången handlade det om konstnärlig integritet, upphovsrätt och en brännande fråga där tekniken tar över det mänskliga skapandet.
Idag, när jag ser de nya bilderna på bunkern, måste jag åter ställa frågan: Vad är fotografi?
Pacifico Silanos reproduktioner av andra fotografers bilder lär handla om Gay och HBTQ+ frågor. Även om jag anstränger mig har jag svårt att se det, reproduktionerna är så löst tagna ur sitt sammanhang att de förlorar den möjliga erotiska och politiska sprängkraft de en gång representerade.
I serien finns en mansrygg omgiven av, å ena sidan en reproduktion av saguarokaktus – en fallisk symbol, och på den andra sidan ett lövverk som för tankarna till en kvinnaböske. Lättförståeligt… men på gränsen till patetiskt.
Det går alltså att läsa in nästan vad som helst i denna presentation.
Att koppla ihop dessa reproduktioner med HIV/AIDS är inte bara sorgligt – det är kränkande på grund av deras ytlighet och brist på reflektion.
Jag arbetade med dessa frågor under flera år på nittiotalet, i projektet ”Persona Non Grata” jag levde tillsammans med en människa som var HIV-positiv i sex år.
Jag har sett skräcken hos anhöriga som inte längre kan krama om sitt barn, jag har sett Kaposis sarkom på nära håll, jag har sett vuxna människor med blöjor då deras kroppsfunktioner slutat fungera. Jag har sett dem dö.
Jag kan inte se kopplingen till Gayvärlden, eller HIV-problematiken i reproduktionerna – det måste jag läsa mig till i den medföljande texten. Då infinner sig frågan; är reproduktionerna fungerande meddelanden? Kan de förstås i sitt eget sammanhang? Är texten mer bärande än reproduktionerna?
Och, på tal om text: Den är lika bedrövlig som reproduktionerna: Vad är ”Tryckkultur” för något? ”Bildcirkulation”? Och; vänligen förklara ”Linsbaserad appropieringskonstnär” för mig.
Förra året sköt sig Landskrona Foto i foten med AI-producerat material på bunkern, idag har man glatt gått vidare med reproduktioner av andra fotografers verk och skjutit sig i den andra foten.
Örjan Kristenson
