GÄSTKRÖNIKA - Inlägget på denna sida är insändare och åsikterna är skribentens egna

Axeltofta – min trygga plats

Dagen efter beskedet hittar Natalie sin syster sittandes på trappen. Tillsammans lyssnar de på fågelsång och kollar ut över den tryggaste platsen de känner till. En plats som för syskonen är oändligt vacker. Michelle läser en text för sin syster, en text som får de att gråta. Nathalie frågar om hon får ta några bilder på henne, där och då, precis som hon är. Det får hon. Foto: Natalie Hultgren.
Om någon dag fyller jag 25 och det här var kanske inte den födelsedagspresent jag önskat mig. Ni i kommunen menar att när seklet är slut så kommer området att ligga under vattnet. Det är 75 år tills dess. Och om 75 år ligger jag med störst sannolikhet också under havsnivån, fast i en kista långt under jord. Men jag skulle hellre stanna på det här “sjunkande skeppet” i 75 år till, än sätta mig på ett annat skepp och jag fruktar mindre den stigande havsnivån, än jag fruktar era beslut.

Jag råkar också studera miljövetenskap och eftersom jag vet att klimatet är relativt oförutsägbart, så är det inte hugget i sten att resultatet man förväntar sig skall komma att faktiskt bli en verklighet. Om det nu tar 75 år för att området ska svämmas över, så har vi även 75 år på oss att hitta lösningar på problemet. Vem kan säga att vi inte, innan 75 år har gått, hittat lösningar på hur vi ska handskas med den stigande havsnivån och dessutom mer effektivt och billigare än de metoder som finns idag? Det är inte heller bara Axeltofta som har problem med vattenhöjningen, utan även andra platser i Landskrona. Varför hotas inte dessa också att jämnas med marken? 

I åratal har det även pratats om att koloniägare ska kunna köpa fria sina lotter. Flera omröstningar har gjorts och i varje omröstning så svarade en majoritet ja till att köpa loss lotterna. Ändå blev det inget av det och det hela kändes som ett riggat val där bara kan vara en segrare; ni i kommunen. Är vi inte en demokrati? Är ni inte våra förtroendevalda? Isåfall, varför följer inte våra egna politiker våra demokratiska principer och låter folket välja? Folket sa sitt under röstningarna, men ändå respekteras inte detta. 

 Det dyker även hela tiden upp nya ursäkter till varför vi inte kan bo kvar. Men jag resonerar såhär; om människor kan bosätta sig i vattnet, vid jordbävningszoner och på platser med extrema temperaturer, varför skulle vi inte kunna anpassa oss här? Om ni låter oss så kan vi nog slå våra huvuden ihop och reda ut delar av översvämningsproblemen på egen hand, med start i att fixa brunnarna. 

För er är platsen där jag bor kanske ingenting mer än en plats med ett visst ekonomiskt intresse, för mig är det platsen som jag älskar mest i världen och den plats som de flesta av mina bästa minnen utspelar sig på. Det är här mitt körsbärsträd står, samma träd som mina föräldrar fick i gåva när jag föddes. Det är här våra kaniner ligger begravda under en syrenbuske som varje år så vackert blommar. Det här är även en plats som jag vill kunna visa mina framtida barn där de liksom jag kan plocka smultron i trädgården. 

Jag har under hela mitt tonårs- och vuxna liv spenderat många sömnlösa nätter med att grubbla på Axeltoftas framtid och sparat ihop alla mina pengar ifall det äntligen skulle bli aktuellt att man skulle kunna få köpa fri lotten och för en strävan efter att försöka behålla det hem som jag älskar. 

Så det här brevet är en vädjan till er om att snälla låta oss som vill, behålla vår lilla fristad. Många av oss är villiga att köpa ut lotten och har kämpat för detta i så många år. Så varför låter ni oss inte bara göra det? Varför är ni så måna om att förstöra glädjen för mig och så många andra? Vi är medvetna om riskerna med klimatförändringarna och kostnaden, men väljer att satsa ändå. 

Jag liksom så många andra kommer att kämpa in i det sista och jag hoppas att min röst sätter ord på den frustration, ilska, hopplöshet, rädsla och sorg, som de beslut ni tar får på oss. Vi som inte vill något annat hellre än att få stanna kvar.

Michelle Hultgren
Sydgången 27

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifoga en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl. mellanslag. Ingen ersättning utgår.

Till arkivet