Valet var ganska enkelt, jag sjunger ju inte dagligdags! Fast när jag jobbade som kock, kunde jag gnola på någon melodi som fastnat, då klagade ingen. Även i privatlivet följde den vanan med. Som när jag lagade mat hemma hos mina svärföräldrar i Finland. Turpakinii, (håll käft, var tyst, på finska) skrek svärmor, ”jag har dödat folk som sjunger bättre”. Hon var då i 80-årsåldern. Hustrun (X1) var som ett päron som inte fallit långt ifrån äpplaträdet. Om Ni tycker jag verkar knäpp, har Ni alldeles rätt! Dock söker maka kaka, som det heter…
Det är ju enkelt att placera mig i ett fack, där jag framstår som någon slags byfåne…, vilket påminner mig om gången jag och kompisen från Halland bevistade en ”Byfånefestival” i Kemi i Finland. Faktiskt ett upplägg för kommande skrönika! Dock vill jag här framlägga att jag inte var den enda knäppskallen i familjen. För att inte tala om hur barnen blivit… Jag ska med några exempel försöka återge en del episoder ur mitt gifta liv!
En vacker dag kom frugan hem ifrån ärenden på staden. Jag låg och läste tidningen på soffan. Taadaa, säger hon och går upp i piruett. Med ena handen på höften och andra viftande i hårslingorna, undrade jag som vad som stod på. ”Men ser du inte” sade hon och fortsatte med sitt ”taadaa”, och sitt kråmande med kroppen. Jag sänkte återigen tidningen och granskade henne ingående;
”Nä, samma frisyr och samma gamla paltor har du på dig”, var min konklusion. ”Äsh, karlar” bevärdigade hon mig med och fortsatte med sitt taadaande. Jag lade ifrån mig tidningen och undrade vad som egentligen stod på!?
”Ser du inte att jag har nya kontaktlinser”, blev svaret. Hollu äijä, var hennes epitet på mig, redan innan vi fyllt 30. Vilket motsvarar tokig gubbe, översatt till svenska. Den feminima motsvarigheten utforskade jag aldrig. Ett annat tillfälle som utmärker sig ur minnenas skafferi, var när dottern var född. Lördagar var ju avsatt att åka in till municipalsamhället, Kiruna, för att veckohandla. Vi gick en extra runda på stan med barnvagnen, för att få dottern att somna. Massor av bekanta och arbetskamrater kom fram för att beskåda det lilla knytet. ”Oh, vilket vackert barn!!”, var det allmänna omdömet. ”Det har hon efter sin Far”, drog jag till med. Hustrun åhörde detta med blandade känslor, hon visste ju att det mer eller mindre var ett skojeri ifrån min sida.
En lördag, möter vi spritkassörskan från hotellet där vi jobbade. Hon var definitivt slängd i käften, men det hon åhörde i nästa ögonblick, fick även henne att blekna. I vanlig ordning fick vi höra om vilken vacker dotter vi hade. I vanlig ordning förtäljde jag hur hon ärvt det efter sin far. Då var bristningsgränsen för hustrun nådd! Hon röt: ”Håll käften, gubbe, hennes far känner du inte!”.
| Janne Svensson |
Relaterat: Skrönikan om Karin Söder
