I helvete!
Hursomhaver! Jag märker på mina vänner, icke desto mindre på mig själv, minnet sviktar. ”Tjänare, Janne”!
Jaha, och vem fan är du? Sen vaknar man dagen efter Och inser att det var ens bästa kompis för 40 år sedan.
Och så ser man hur närmaste vänner, som man haft kontakt med hela tiden, blir förändrade. Stingsliga, rent utav outhärdliga… Ikväll kom jag på orsaken!
Vi håller på att bli gamla!!
Vi tål inte att andra lägger sig i våra liv, vi tror att vi levt färdigt, och det vi genomlevt är det rätta. Tja, så är det ju….?!
Hur var det med demensen?
En ankedot:
Morsan, intagen å det sista på Föreningsgatans äldreboende, var visiterad av undertecknad skribent samt tillika hennes son. Som boende i Kiruna, var mina visiter ytterst sparsamma. Nåväl, efter en timmas konversation undrade hon vem jag var, och vad jag hette. ” Det är ju jag, Jan!”.
”Ouu, det heter ju min påg åsso”
Jag var tvungen att skratta! Hur skulle jag annars tackla det? Nu 20 år efteråt skrattar jag fortfarande åt minnet.
Så kommer man till nutiden, man själv och ens vänner närmar sig döden, en del har redan passerat! Men så är det det där med hur man ska tackla det! Som jag märkt är flera riktigt griniga, det retar mig! Vaffan bli gammal och acceptera det. Glöm s k gamla oförrätter och håll ihop, även om det kan vara svårt ibland! Kompisen håller kanske på att bli dement, inse det…
Tankar så här på ”kvisten”
Avslutningsvis kan jag berätta en ankedot från Kirunatiden. Min dåvarande flickväns morfar var den största renägaren däruppe. Så stor att samerna skrev till kungs om att de ville han skulle slakta hälften av hans ”besättning”. En dag blev morfadern kallad till en en sames dödsbädd, han ville avge en bekännelse.
”Vet du, Petter Olof, jag har stulit över 100 renar ifrån dig. Kan du förlåta mig?”
Morfadern, P-O förlät honom! Sådär på dödsbädden. Hemma berättade han för barnen vad som utspelats. Sonen, Pelle, som för övrigt berättade denna historia för mig, utbrast:
”Varför slog du inte ihjäl honom!!”
För att ytterligare travestera någon, troligtvis någon sagoberättare* utanför Hven från urminnes tid: ”Hvad var det som brast?”..
”Livet ur dina händer, mäktige herre!”
Janne Svensson
* Efter att skrönikan publicerats har läsare hört av sig till såväl redaktionen som till Janne Svensson med funderingar kring slutet på berättelsen.
Janne svarar:
Det var flera som undrade om sagoberättaren! Svolder var en ö i Oresund, eller någonstans i Östersjön, uppfattningarna går sär. 1000 år sedan! Den kollektiva demensen, har med all rätt överstigit små mentala rubbningar under dessa år Den som vill, kan ju googla på ”Svolder”. I min fantasi placerade jag dock Svolder som ön Hven. Redan som skolepåg! Tänk att stå vid Glumslövs backar och se detta utspela sig…..! Å andra sidan, benämns dessa backar som Hilleshögs dalar, numera.
Läs mer på Einar Tambarskjelve – Wikipedia
