Jag minns särskilt en 20 år yngre Mattias Pålsson och hans engagemang iförd ett stort leende, en ljuvlig stämma och en alldeles för liten tomteluva men med ett stort hjärta att marknadsföra sin älskade hockeyklubb. För det var föreningarnas uppgift att marknadsföra sig själva på ett juligt vis och sprida julkänsla till besökare utmed Rådhustorget, vidare in på Östergatan och ja ända in på Järnvägsgatan.
Gatorna fylldes av glädje och julig musik och skratt och i luften låg en förväntan inför den stundande högtiden. Några föreningar och företag hade till och med fått tag i juliga höbalar som man kunde sitta på och barnfamiljer kunde ta en tur runt centrum medelst häst och vagn. Flanörer kunde dricka glögg, äta pepparkakor och njuta av lussebullar. Lotter fanns till salu och vem ville inte vinna finfina priser så som rökta ålar och annat som hör julen till.
Landskronaborna kunde börja förbereda sig inför den stundande julen. På Rådhustorget stod bland andra Stefan Pålsson och sålde lax och olika sillar och julebröd och annat smarrigt. Allt var välorganiserat och det var inte tal om tingeltangel för kvinnan som höll i trådarna bakom kulisserna heter Anneli Heiskanen. Då var hon handlare i Landskrona, engagerad i föreningslivet och vida känd för sin fasta hand som hon alltjämt pekade med för att upprätthålla tydlighet och ordning och reda.
Landskrona hade en centrumförening av rang och Landskronaborna gick verkligen man ur huse för sin julskyltnings skull.
För oss Landskronabor som minns dessa julskyltningar i början av 2000-talet, innan Torkildismen gjorde intåg på stadshuset, ja vi vet också hur Landskrona kan leverera. När det är engagemang på riktigt vi har att göra med. Men det går inte att ersätta en engagerad entreprenör, med en kommunanställd destinationsutvecklare.
Det går inte att ersätta en ordentlig julskyltning med en liten tomteparad som kommunen försökte göra förra året. Och ve och fasa, som jag läste i Landskrona Posten nyligen där en besökare av Kulturnatten uttalade sig och sa: ”Jag tror att detta har ersatt julskyltningen”. Halleda!
Även Kulturnatten har sina utmaningar och om det inte vore för Susanne Wärn-Perssons engagemang i de gamla S|E|B-lokalerna med hela 19 utställare under årets Kulturnatt, som samlade många kulturnattsbesökare, så hade nog årets Kulturnatt känts lite tunnare än vanligt.
Kulturnatten är mer än ett musikquiz som fyller matborden på en restaurang med reserveratskyltar.
Jag strosade runt på stan mellan kl 18 och 20 och jag har sett Kulturnattsgatorna mycket mer välfyllda än i år.
Missförstå mig rätt, all ära till Kulturnattens utställare, som år efter år kämpar på med sin konst och Kulturnatten. Men, nej, Kulturnatten har verkligen inte ersatt julskyltningen. Om man är historielös i Landskrona, så kanske man tror att det är så. Men vi som är födda och uppväxta här, vi som läser i tidningarna om vad som händer och mellan raderna om vad tidningarna inte skriver, vi som har ögon att se med, öron att lyssna med och en hjärna att tänka med, förstår att så icke är fallet.
Dagens styre i Landskrona är varken engagerat eller engagerande!
Marko Huttunen
