Festival 63 — smaka på den!
Ja, bara tanken får det att vattnas i munnen på oss som var där! En betingad reflex – prova! Det är som en gräddbakelse från Nanna’s konditori så ljuvlig att minnas!
11 år gammal så skulle många med mig få vara med om att fira en 550-åring. 1413 fick vår fina stad stadsprivilegier och nu skulle det firas. Inte bara med Mariekex och ljummen hallonsaft utan nu skulle den iskalla skumpan fram och i flera veckor. Kosta vad det ville och det blev nog lite för dyrt har jag förstått!
Landskrona var plötsligt i universums mitt. Nu skulle Ungern-krisen, Kuba-krisen och Kallt krig glömmas och vi skulle fira. Det var dags att glömma världen där ute för ett tag. Och som vi glömde sen!
En knapp månad innan invigningen hade Wennerström-affären chockat oss! En svensk storspion mitt ibland oss!
Inte nog med det – två dagar innan invigningen startades Sveriges första industriella kärnkraft (atomkraftverk sa man visst då)!
Och så skulle kungen komma! Ja, inte Elvis Presley. Han låg visserligen etta på Tio i topp med ”Devil in disquise” på tal om Wennerström. Nej, varken Elvis, Lennon eller Jagger skulle komma utan en fransk ättling vid namn Bernadotte som med sin engelska gemål skulle inviga evenemanget.
Den stora dagen, den 19 juli 1963 kom, och vi smågrabbar och tjejer gjorde så gott vi kunde för att skåda den kungliga högheten. En armbåge hit och en knuff dit så var vi framme vid limousinen och kunde se det Bernadotteska paret trots trädens speglingar i bilen rutor.
Dagen avslutades med Lennart Hyland och ett jätte fyrverkeri! Det var SÅ stort! Tänk att Hyland och hans berömda hörna skulle vara hos oss här i Landskrona.
Att vara 11 år och inte jättelång innebar lite svårigheter. Vuxna satt sig naturligtvis längst fram. Vi kids fick kolla så gott vi kunde. Inte helt lätt men så småningom gick det. Det blev en hyfsad plats på vallen långt ifrån scenen men det gjorde inte så mycket – Vi var där.
Artisterna? De minns jag faktiskt inte så mycket av. Just då var det nog inte så viktigt för mig. Jag hade så smått börjat lyssna på den alltmer viktiga popen. Beatles, Billy J Kramer & The Dakotas och Beach Boys (Rolling Stones skulle det bli sen) var favoriterna och de skulle ju inte komma.
Det tog bara ett par besök på festivalen innan pappa tyckte att det blev lite för dyrt. Stanna kvar i Ålabodarna kom inte på frågan. Nej, ett festivalkort blev lösningen. Jag kunde gå på Festivalen så ofta jag ville.
Jag och bästa sommarkompisen Roland åkte med pappa in till stan på eftermiddagarna och sedan hämtade han oss på kvällen. Vi åkte med in varje torsdag. Torbjörn Johnsson som var känd från teve (Småstad) höll i underhållningen. Det var vi ju tvungna att se! Eller…? Det var vad vi sa i alla fall.
Det var nämligen så att på det lilla tivolit fanns det ”enarmade banditer” och vi hade blivit gripna av speldjävulen. Ett par drag med tur och vinst gjorde att vi växlade ännu fler polletter och det blev fler drag. Vi samarbetade. Taktiken var klar – alltid spela på samma maskin. Vi växlade lika mycket och delade på vinsten. Jag tror att det var så att man kunde använda polletterna till glass eller så växlade vi in dem mot kontanter. I vilket fall som helst blev det en hel del glass. Ej att förakta under dessa heta veckor! Och Elvis låg kvar på första platsen.
Mitt i allt festande drabbade verkligheten oss:
Den 26:e juli läste vi om en fruktansvärd jordbävning i Skopje, Jugoslavien. Den 8:e augusti var det ett stort tågrån i England och ett litet land i Asien: Vietnam, nämndes allt oftare i nyhetsprogrammen.
Nåväl, tillbaka till Festival 63. Det var för oss, vuxen som barn, som inte hade insyn i festivalens ekonomi bara en fest. Alltifrån den pampiga entrén på Kasernplan och den stora scenen där till de olika nordiska ländernas utställningshus, konsthallen med mera.
Det stora för mig var ändå känslan av glädje och en viss frihet. Mamma och pappa bestämde ett klockslag sedan gav vi oss ut i friheten på festivalområdet.
Landskrona var under ett antal veckor en del av världens centrum. Världsartister avlöstes av våra egna storheter Jerry Williams, Little Gerhard och inte minst Siwan!
Det bestående minnet av Festivalen är ljust och glatt. Vi som var där glömmer det aldrig. Skolan började och det infann sig snart en känsla av tomhet och saknad – Festivalen var slut!
MEN:
Fontänerna vid Kasernplan fanns kvar ett tag till. Likaså de stora scenerna både på Kasernplan och inne på Citadellet. Det finna med scenerna var att ungdomar från stan fick chansen att stå på stora scener. Det var popband, sångare och andra musikanter.
Vi som gillade pop fick också se världsartister som The Hollies, The Searchers, Dave Dee ,Dozy ,Beaky , Mick & Tich och många andra under de kommande åren.
Festivalen var slut men aldrig bortglömd – Tack Landskrona för Festival 63!
Håkan Lans
augusti 60 år senare
Foto: Anders Hilding och Minnesbanken på Landskrona museum
