På många sätt är det ganska skönt att få lite tid att tänka på resan genom livet, alla upp och nerförsbackar, alla kurvor och rakor. Alla fester och alla baksmällor. Beroendet.
Jag tror minsann att jag är på ett ganska bra ställe igen här i livet och jag tror att jag skulle vilja stanna här ett slag om det går.
Sociala medier blir gärna en orgie i att berätta allt som är bra och trevligt, visa upp allt som gör sig bra på bild.
Om det inte är allt som är bra så är det som regel allt som är fruktansvärt dåligt. Man skulle väl kunna påstå att sociala medier är lite bipolära. Antingen eller men sällan den där gråa vardagen som är en så stor del av våra liv.
Det som sällan får plats och som man kanske bara kan ana sig till i ordval, motiv och delningar är när man hamnar i de där riktiga uppförsbackarna, de där gliporna mellan nu och då som är så lätta att fastna i.
Jag inbillar mig nog att jag är ungefär som precis alla andra, en svennebanan helt enkelt. Det är viktigt för mig att livet har en mening och jag kan lägga en hel del tid på att söka denna mening.
Men så är vi ju, vi människor, med vår kärlek och våra religioner och vår politik. Sökande efter något, vad vet vi kanske inte riktigt mer än att det är bättre än det vi har. Något.
Jag tappade allt för två år sedan när jag blev uppsagd från ett jobb jag verkligen älskade, ett jobb där jag hittade just mening i att få vara bra för andra.
Idiotiska intriger på arbetsplatsen slutade i att skolan förändrades i grunden och min arbetsplats halverades, vi som hade jobbat i mindre än sju år fick gå. I ärlighetens namn hade jag nog tänkt arbeta där till jag pensionerades även om jag inte tänkte på det då.
Det känns lite förmätet att säga det såhär två år senare men jag tappade balansen helt i livet. Jag är en person som har haft tur i kärlek och har fyra superfina barn, men inget hjälpte. Jag gick rakt ner i mörkret och var alldeles för besatt och envis för att förstå hur dåligt jag mådde. Jag blev som en jävla robot som bara envisades med att gå rakt fram trots att inte minst min fru verkligen bad mig om att sätta mig ner ett slag.
Men jag kunde inte.
Jag stod här vid minneslunden precis och pratade med min pappa. Han dog bara några månader innan allt det här jobbiga hände på jobbet och det är som om jag inte riktigt hunnit med att tänka på det. Han och mamma är begravda här i minneslunden och ibland sätter jag mig ner och pratar lite med dem.
De var inga superföräldrar direkt, de var alldeles för förgiftade med varandra för att hinna med sånt. Men de gjorde förmodligen vad de förmådde, kämpade på så som de var lärda att kämpa på, skrev aldrig någonsin texter som den här. Att visa svaghet eller för den delen grannarna hur det stod till fanns liksom inte på kartan.
Jag ärvde ett hus och beroendesjukdomen av mina föräldrar. Förmodligen ska jag inte klaga, många av mina elever ärvde bara beroendesjukdomen.
Jag har ett fotografi av pappa bara några timmar innan han dog, han sitter upp i sin säng och pekar anklagande finger mot någon framför sig.
Det är min syster som får veta hut, pappa vill ha en cigg men syrran ger honom såklart ingen. Han har varit i någon slags koma i två dygn men nu har han vaknat och vill ha en cigg och en öl.
Jag och min bror har redan sagt nej.
Pappa levde ett makalöst ohälsosamt liv med alkohol och en ask cigg om dagen ibland två. Han blev över åttio och på slutet fick han en stroke och var helt övertygad om att han varit världens bästa pappa. ”Livet liksom” som min vän Bob brukar skriva.
Allt det där livet som var min uppväxt, allt det där livet som var min egen stökiga ungdom, allt det där livet, det han ikapp mig och körde över mig då för två år sedan och jag blev deprimerad antar jag. Jag är inte så bra på att förstå mig på mig själv, jag är duktig på andras känslor men helt blind inför mina egna.
För två år sedan gick jag till en psykolog på Capio och berättade hur jag mådde. Hur min uppväxt, min pappas död, idioternas intrigbehov på jobb, nu hade tagit mig till en plats där allt jag kunde tänka på var att aktivera beroendesjukdomen igen.
Jag skulle vilja säga att det var jag själv som äntligen gjorde ett bra val men det var min fru som tvingade mig.
Har du orkat läsa så här långt så är det kanske dags att korta ner denna långa utläggning om hur livet kan vara med att komma till någon slags punkt.
Idag för bara några timmar sedan så insåg jag vilken jäkla tur jag haft, så insåg jag att det där jobbiga var över och att det var dags att gå vidare.
Jag är på ett bra ställe i livet igen, jag blev erbjuden ett nytt jobb till slut där jag återigen får arbeta med sådant som ger mening i livet, jag är nykter, jag är fortfarande tillsammans med henne jag älskar, jag tappade inte bort allt även om det var nära.
Jag har burit ett slags motto med mig i 23 år ända sedan jag flyttade till Landskrona och bestämde mig för att starta ett nytt liv.
En människa är inte sin historia.
Du är inte en produkt av dina föräldrar och din uppväxt. Jag säger inte att det är lätt för oss som hade otur i barndomslotteriet men om du är vuxen så är du framförallt en produkt av dina egna val.
Du är inget offer, eller du behöver åtminstone inte vara det.
Det finns hjälp att få men man måste fråga efter den och det är jävligt svårt att fråga.
Jag är glad för att jag bad om hjälp.
Gör det du med om du känner igen dig i min text på något sätt.
Det där andra, det där vi inte vill prata om, det äter oss inifrån tills bara skalet är kvar, det är just precis så man blir en ”tom” människa, om du nu undrar hur det går till.
Måns Back Nilsson
