Landskrona har blivit en bananrepublik!
Liksom i bananrepubliker i övrigt har Landskrona något som vänstern skulle kalla för tydliga sociala klasser. Vi har en stor utarmad klass som i stort är ovetande om vad som försiggår i maktens korridorer, men som genom brist på inflytande och genom hyror, avgifter och skattsedeln tvingas finansiera spektaklet. Och så har vi en härskande klass bestående av affärsmän (även pensionerade sådana som gjort comeback), politiker (även avhoppade sådana som gjort comeback) och tjänstemän (även numera högavlönade som konsulter). Man återvinner på ett sätt som får upp Miljöpartiet i brygga. Med sin politik försöker Torkildismen tilltala 1/3 av väljarna i staden, dvs 2/3 skiter man blankt i. Två tredjedelar och deras åsikter göre sig icke besvär!
Samtidigt som Landskrona Direkt avslöjar de hutlösa summorna som ålderspresident Torkild väljer att betala för en enskild tjänsteman i kommunen, så publiceras en insändare från en bananälskande minion, förlåt Torkildist, om varför styret inte stödjer Socialdemokraternas motion om att tillåta en timmes friskvård på arbetstid för de kommunanställda. Motiveringen? Det är synd om de stackars cheferna som ska puzzla ihop den enstaka timmen i veckan för de anställda som försöker puzzla ihop sina liv. Det finns som bekant ett uttryck för detta fenomen: Slicka uppåt och spotta neråt!
På Liberalernas valsedel med 72 namn byttes knappt 40 personer ut från valet 2018 i årets val. Den lokala grävande journalistiken har inte ställt frågan, varför hände detta? Vart tog dessa personerna vägen och varför? Om det är så bra i bananrepubliken, varför valde de att lämna? Vilka är kvar? Och vilka är de nya minionerna man fyllt ut listan med? Stämmer det att de som är kvar sedan tidigare nästan helt består av människor som är sambo eller gifta med varandra? Stämmer det att de har olika efternamn jämfört med sina äkta hälfter, bara för att det ska se ut på valsedeln som att de inte är ett par? Eller är det bara ett sammanträffande? Frågorna i bananrepubliken med ålderspresidenten Torkild är många!
Precis som i andra bananrepubliker är det nog ett mer eller mindre korrumperat styre vi har att göra med. Tjänster och gentjänster. Familjeband. Stödjer du mig så stödjer jag dig. Vi har barn ihop så självklart tycker jag att du ska vara borgmästare. Lagen om offentlig upphandling är väl inte så noga att följa, så varför ska man följa den, vi fördelar ut beställningar till de företag(are) vi själva vill. Ingen lag utom den vi dikterar själva är väl viktig att följa.
När avståndet mellan de bägge klasserna i bananrepubliken växer, förtroendet och tilliten till politiken minskar och den härskande klassen inte gör ansträngningar för att värna vanligt folk och det tar hur lång tid som helst att fixa den där jävla Föreningsgatan. När detta händer så är skadan gjord och den skadan kan få allvarliga konsekvenser.
Marko Huttunen
