Patrik Nilsson lyrisk över Jubileumsvasan

Annons

– Det var magiskt. Som att vara med i en hundra år gammal journalfilm eller i något märkligt Skansen-jippo, säger han på tisdagen, fortfarande tagen såväl fysiksikt som emotionellt av skidresan i Dalaskogarna.

– Det uppfyllde verkligen Vasaloppets tre ledord: Tradition, Upplevelse och Utmaning, säger Patrik Nilsson och berättar med inlevelse om utmaningen.

– Sträckan var inte de vanliga 90 km utan hela 96 km. När klockan började ticka över 90 km så kändes det jobbigt. Hur långt är det? Bansträckningen följde inte heller dagens Vasaloppsspår utan gick i tillplattad men ospårad terräng. Ibland sidan om dagens Vasaloppsspår, som såg ut som en autobahn jämfört med det vi körde på, och ibland rakt in i skogen på smala tillplattade leder.

Patrik Nilsson höll ihop med sin parhäst Lennart Klingberg från Jonstorp under hela loppet.

– Vi har gjort detta tillsammans från dag ett och då vill vi även att vi båda tar oss i mål. Nu i efterhand så måsta jag säga att delad glädje är minst dubbel glädje.

Tiden slutade på 14 timmar och 59 minuter i spåren. Det gick bra fram till mörkret kom, sen blev det tufft.

–  Det kom lite regn som frös på, på snön,  så blev den ojämna ytan ännu mer svåråkt. Vi fick hjälp med en pannlampsförsedd åkare bakom oss för att få ljus, men så smalt som det var så skuggade man själv ljuset.

Det kanske rent av var hårdare denna gången än för hundra år sedan. År 1922 gick loppet i mitten av mars, vilket gav dem längre dagsljus.

Både Patrik Nilsson och Lennart Klingberg stämmer numera in i Mora-Nisses citat från 1983:

– Med den utrustning som finns idag och de spår vi idag kan erbjuda, är Vasaloppet inte längre något svårt. Egentligen är det numera inget annat än en fin söndagsutflykt att ta sig ner från Sälen till Mora. Man behöver inte slita speciellt illa om man är någorlunda förberedd.

Håll till godo med ett fantastiskt bildspel från Jubileumsvasan 2022