Annons

Fult och vackert i Borstahusen

Max Book i Borstahusen.

2009 ställde konstnären Max Book ut i konsthallen i Landskrona. Nu är han tillbaka. Denna gång ställer han ut på Pumphuset. Konsten på väggarna beskriver han själv som både ful och vacker.

Annons
 

De stora tavlorna som hänger på Pumphuset är en blandning av mörker, mystik och en skvätt humor.
– Jag har olika teman på tavlorna. Jag jobbar med glapp, skönhet kontra smuts. Man kan tycka att allt jag målar är en slump. Men det är en styrd slump. Det är jag som styr den, säger Max Book.

Mitt på den ena väggen hänger ett antal små verk, till synes hängda huller om buller.
– Det är delvis sant. Jag har inte haft några tumstockar eller liknande utan spikat på måfå. Jag har dock placerat båtar längst ut. Det är en markering om platsen, havet utanför, säger konstnären.

De andra små tavlorna föreställer till stor del kvinnor som trillar när de utövar konståkning.
– Det är det där glappet. Det fina i konståkningen i kombination med det fula att dom trillar, säger han och förtydligar.
– När man blandar det fula med det vackra, det är då det slår gnistor.

Max Book filosoferar vidare om de små målningarna.
– Det är svårt att teckna kvinnor. Men jag gillar det. Jag inspireras av Degas. Det kvinnliga är vackrare än det manliga.

De stora målningarna föreställer mycket skog eller hav.
– Det är ingen tillfällighet. Jag bor idag i skogen ett par mil söder om Stockholm och växte upp vid havet, vid Höga Kusten.

Det kostar dock på att måla stort.
– Jag jobbar mycket ute. Jag släpar ut målningarna upp för en kulle till en platå. Och då blåser det en massa löv och annat. Och tungt är det. Därför har det varit enklare att måla de små verken. De kan man nästan kasta runt, säger han och ler.

Max Book går runt i konsthallen med den samlade pressen och berättar om tavlorna. Han pratar då också om vikten att döpa sina tavlor.
– Det är viktigt med namnet. Det är ju helt meningslöst att måla en blomma och döpa tavlan till En Blomma. Det är att skriva folk på näsan. Mina titlar ska berätta något för den som skådar verket.

Max Book är, trots att han varit verksam som lärare på Konsthögskolan och är ledamot i Kungliga Konstakademin, autodidakt, det vill säga självlärd. Han har inte, som många andra konstnärer, gått på diverse konstskolor.
– Det kan bli väldigt irriterande att prata om utbildningar.  Att måla handlar om hur man styr sitt tänkande. Inte vad man tänker.

Utställningen “STARen lättar” hänger på Pumphuset från och med imorgon lördag till och med den 30 maj. Lördagens vernissage hålls mellan klockan 12.00 och 16.00 då även Max Book själv är på plats.

Fakta:
Max Book hade sin första separatutställning 1980 på Galleri Engström i Stockholm med sina mörka expressiva målningar som väckte stor uppmärksamhet. Han var på 1980-talet med i konstgruppen Ibid tillsammans med bland andra Jan Håfström, Håkan Rehnberg och Johan Scott samt Walldagruppen tillsammans med Stig Sjölund, Tomas Lidén, Ingvar Sjöberg och Eva Löfdahl. Han räknades som en av postmodernismens främsta målare med ett stort antal utställningar.

Representerad i urval:
Nationalmuseum, Stockholm, Moderna Museet, Stockholm, Göteborgs Konstmuseum Statens Museum f. Kunst, Köpenhamn, Malmö Konstmuseum, samt utsmyckningen Göta flödan på Gothia Towers Hotel, skybar och restaurang, Göteborg.

Tavlan nere till höger heter En journalist.
Journalisten till vänster heter Mikael Brandt och jobbar på Landskrona Posten.

– Konst…. åkare i Max Books tappning. Tavlorna hänger av honom i en styrd slump.

“Who cares/nära Bottenhavet, tidigt 50-tal”, heter tavlan. Titlarna är viktiga.
– Han till höger liknar min morfar. Han är fet och skallig. Den andre snubben är en sidekick, berättar Max Book.

Blås en bibel.

Max Book tänker högt…

Annons
Annonser
























Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser