Annons

Generationsväxling på brandstationen

Kenneth Olofsson, Gert Andersson och Janus Sari avtackades på onsdagen för lång och trogen tjänst inom Räddningstjänsten.

En yrkeskategori som verkligen gör skillnad för samhället och den enskilde individen är brandmännen. På onsdagen avtackades tre ärrade brandmän som tillsammans ägnat över 100 år i tjänsten. 92 av alla dessa år har ägt rum i Landskrona.

Annons
 

Janos ”Gabi” Sari, Gert ”Jatte” Andersson och Kenneth Olofsson. Många Landskronabor har dessa tre gentlemän att tacka för att de fortfarande har hälsan i behåll. Nu tar de tre ett steg tillbaka efter mer än ett sekel tillsammans i tjänst.
– Det är klart att det känns stort att man gjort skillnad för folk. Jag fick till exempel ett meddelande i morse från en person som ville visa sin uppskattning och sa att jag var en hjälte. Hon önskade mig lycka till, säger Gert Andersson.
– Ibland händer det att det kommer ut folk till brandstationen för att tacka för insatserna och det är alltid lika stort, säger Kenneth Olofsson.

Såväl Janos Sari som Gert Andersson började på brandstationen, som då låg i samma byggnad som idag inhyser stadsbiblioteket.
– Vi började samma dag 1979 och faktum är att vi jobbade som plåtslagare på Landsverk båda två innan vi bytte yrke, säger Gert Andersson.
– Det var Gabi som övertalade mig att söka tillsammans med honom.

Kenneth Olofsson började i Landskrona 2007.
– Dessförinnan jobbade jag på brandstationen i Eslöv i många år, säger han.

Vad de hade sysslat med fram till idag om de inte blivit brandmän vill de inte sia om.
– Det är svårt att säga. Jag var ju plåtslagare innan, säger Gert Andersson.
– Faktum är att bägge våra farsor jobbade på Landsverk, säger Janos Sari och riktade blicken mot Gert Andersson.
– Jag har alltid varit inne på att jobba med människor. Så något inom vården hade det blivit, säger Janos Sari.
– Min far hade ett åkeri men jag var inte intresserad av att ta över. Jag ville också jobba med människor, säger Kenneth Olofsson.

Mycket har hänt med brandmannayrket sedan de tre ryckte ut första gången.
– Det är en enorm skillnad, säger Gert Andersson.
– Då skötte vi allt på stationen. Vi till och med lagade våra bilar då. Och sedan var vi mest operativa. Idag är det ett helt annat jobb. Såklart släcker vi bränder men vi jobbar även mycket med utbildning och med förebyggande åtgärder. Vi är ute hos allmänheten på ett helt annat vis idag.

Det krävs också väldigt mycket mer för att bli en brandman idag.
– Vi fick en intern utbildning på 5-6 veckor. Sedan var man på en brandmannakurs i åtta veckor. Idag läser dom i två år i en eftergymnasial utbildning, säger Janos Sari och skrattar.

De tre brandmännen ser nu fram emot att kunna tillbringa mer tid med familjerna men de släpper inte taget helt om brandstationen.
– Nej, vi har faktiskt en pensionärsklubb och de träffas varannan vecka, säger Janos Sari och Gert Andersson nickar instämmande.
– Jag har precis börjat spela golf så det kommer jag att fortsätta med, säger Gert Andersson.
– Och jag bor inte så nära. Men visst kommer jag att hälsa på. Vi är ju om en familj, säger Kenneth Olofsson.

Avslutningsvis ber vi de tre berätta om vars ett minne som sitter fast på näthinnan.
– Det har ju naturligtvis hänt många hemska saker men jag väljer att berätta om ett ljust ögonblick, säger Gert Andersson.
– Det var när jag jobbade med ambulansen och vi ryckte ut till Eriksgatan. Det var runt 1993. Där på en bakgård stod en mamma rent apatisk. På golvet låg ett spädbarn som var helt blått. När jag tog upp barnet så tog det ett djupt andetag och började andas igen. Hade vi inte kommit så hade barnet dött, säger Gert Andersson.

Även Janos Saris minne härstammar från en tid då han ryckte ut med ambulansen.
– Jag kom bort till Bildeve, det är väl tio år sedan nu. Plötsligt kommer det fram en skäggig man och säger ”du, jag känner dig”. Jag undrade naturligtvis vem han var och då berättade han att jag förlöst honom i en ambulans 1982. Det var en härlig känsla.

Kenneth Andersson väljer att berätta om ett lite annorlunda minne.
–Vi övar och övar på saker som sällan kommer till användning. Men plötsligt händer det. Det gällde en kollega. Jag gjorde då något som jag aldrig gjort i tjänsten. Det var Heimlichmanövern. Vi fattade först inte vad som hände men kollegan föll plötsligt ihop på golvet. Då satt det i ryggmärgen. Jag gjorde manövern och matbiten som fastnat i hans hals lossnade.

Efter pratstunden vankades det lunch med alla kollegor som inte befann sig ute på larm och ikväll är det fest.
– Ikväll är vi ett gäng på cirka 20 personer som ska ut. Men vi kommer att ha en fest till längre fram, avslutar Janos Sari och skrattar.

Landskrona Direkt tackar alla tre för mycket gott samarbete under många år.

Annons
Annonser






















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser