”Hur många drömmar har du kvar när du fyllt tjugofem? Hur många stora planer? Hur många vägar hem?”
Ulf Lundell – ”Isabella”
När du fyllt 25, sjunger Uffe. Testa då 51!!!
Let’s face it, folks – jag kommer aldrig att bli vare sig Tarzan eller nordamerikansk prärieindian med blåsvart hår, som det såg ut i serietidningarna. Jag är alldeles för blond för det. Och har väl numera för lite hår över huvud taget, för den delen. Jag kommer heller aldrig att debutera på IP som inhoppare och sensationellt avgöra för di randige. Kanske kommer jag aldrig heller att skriva min bok, eller, få den utgiven vill säga. Jag skulle ju inte ens platsa i BoIS’ sorgligen kommande div. I-lag och det börjar bli lite sent för den stora generationsromanen. Så vad drömmer man om då?
Att bli farfar såklart (men det är absolut, absolut ingen brådska, Ossie lille!). Men visst kan man börja längta efter efterrätten så smått. Jag hade en gång en dröm där jag lekte med tre (eller möjligen fyra, det är lite oklart) blöta och rufsiga småflickor i ett vattenbryn i kvällningen på Mallis – undrar vad den betydde?
Jag pratade förresten med en legendarisk Landskrona-rocker häromdagen, ett par år äldre än jag. Han sa att det aldrig är för sent att ägna sig åt det man älskar. Och han sa att han själv a l d r i g skulle sluta med att spela rock ’n’ roll.
Kommer ni ihåg The Young Ones-gänget (Rik Mayall, Ade Edmondson, Christopher Ryan, Alexei Sayle och Nigel Planer) som förgyllde våra sena tonår? När de spelade hårdrocksbandet BAD NEWS och klåparna, mot alla odds, fick ett skivkontrakt så firade de genom att gå in på den indiska kvarterskrogen och beställa ”a hundered pints of lager”. Den indiske servitören försökte få dem att sluta skoja, och i stället säga vad de verkligen ville beställa – men tvingades snart bära fram etthundra stora öl till bordet.
Det kunde ju vara min dröm!
Tänk att signera ett bokkontrakt, och sen ta med sig sina eventuellt kvarvarande polare, släntra in på Speakers, sätta oss vid ett av borden och ropa in hundra stora stark. Det skulle jag verkligen kunna tänka mig! Tänk att se krogbordet fyllas kvadratcentimeter för kvadratcentimeter, omgiven av vänner, med pengar på fickan och framtidens äventyr väntande på mitt litterära geni…. Drömmar, drömmar, och tiden som bara går. Äh, vafan – vi hade nog gått till Zivkos i stället förresten.
Veckans låt: Nationalteatern – Vi fortsätter spela rock ’n’ roll men vi håller på att dö.
Gästkrönikör på Landskrona Direkt
Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag
PETER LINDE
