Annons

Gästkrönika: Skillnader

Göran Hammarström är född i Landskrona 1922.
– Min familj flyttade till Gävle 1934 men kontakten med Landskrona hölls vid liv. Min morbror var rektor J.E. Nilsson och vi hälsade på moster och morbror på Artillerigatan 48 på somrarna. Sedan blev min bror Rolf rådman i Landskrona på 80talet, så jag hälsade på honom tills han dog 2009. Jag har bott i flera städer i flera år, Gävle, Uppsala, Stockholm, Melbourne och Mainz. Jag har varit professor i fonetik i Uppsala, lingvistik i Melbourne och romanistik i Mainz. Jag har hållit mig underrättad om BoIS matcher sedan 1927. Jag är skåning och landskronit, hälsar Göran.

Läsningen av Kristian Mandins välskrivna gästkrönika virvlar upp tankar i mitt minne. Skåningar är nog lite speciella. När jag föddes 1922 och växte upp i Landskrona hade Skåne bara varit svenskt i lite mer än 350 år och det måste sätta sina spår.

Annons
 

Enligt anekdoter är skåningen självsäker och låter sig inte imponeras: Två bönder sitter på ett tåg och ser en gård brinna. “Det är synn om han som det brinner hos.” – “Åh, han kan bärad.” – “Känner du han?” – “Ja, här sidder han.”

Mandin gläder sig åt att han hör mer traditionella hälsningar än det nya hej i Skåne. Jag minns hur man tidigare bara kunde säga hej till dem som man duade och det hade ännu inte blivit allmänt.
Mandin nämner närheten mellan städer. De skånska städerna är geografiskt nära men är det nog inte psykologiskt. I vart fall har jag växt upp i Landskrona och sedan hälsat på släktingar där men inte satt min fot i Malmö, Eslöv och andra skånska städer.

I Skåne finns det gott bröd säger Mandin. Det fanns det också i min barndom. Det var brun kavring eller vitt fransbröd.(Det är inte tryckfel för k i fransk uttalas inte.) När knäckebröd blev känt fick min pappa som var från Sandviken skicka efter det för att överleva. När det kom hade skåningarna svårt att vänja sig vid det för man fann att det dönade så i huvet.

Ja, det var skillnader i rummet. Låt mig nu nämna två skillnader i tiden.
I mina tidiga år hade de flesta städer inga inflyttade befolkningsgrupper. Man var till utseende och kultur svensk, utom lapparna förstås. Men Landskrona var ett undantag för det var en av de städer där judar hade tillåtits bo. När min familj flyttade till Gävle kom jag till en annan stad med undantagsvis inflyttad befolkning, valloner. De hade franska namn och bruna ögon. Min morfar från Helsingborg hade inte trivts. Han gav mig rådet för livet: “Lita inte på bruna ögon.”

I mina tidigaste år såg jag på IP en fotboll som inte finns mer. Alla BoISspelarna var från stan eller omnejden och bytte inte till och från andra lag. Man vande sig vid sina idoler och lärde känna dem. Hacke Dahl var den mest beundrade. Han spelade mellan 1919 och 1932 och gjorde 334 mål. Han var uttagen till landslaget att spela i Olympiaden i Paris 1934 men tilläts inte att ta ledigt från sitt arbete vid Thulinverken.
Arbete är ju viktigare än nöjen och lättsinnigheter som fotboll.     

Göran Hammarström

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag

Annons
Annonser
















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser