– Han är på väg hit, jag har ringt honom, förkunnade Räven upphetsat, medan han lutade sig mot cykelns pakethållare och fick fyr på en cigarrett. Han var liksom jag iklädd shorts, t-shirt och gympaskor, och det var något med hela detta arrangemang med hemliga möten i skogsdungen, cigarrettrökning och cyklar på dammande grusvägar som fick mig att tänka på oss som överåriga skolkillar på sommarlov. Jag hälsade på kamrat Räv, eftersom han själv nästan tycktes ha glömt bort detta i upphetsningen, trampade ihjäl min fimp mot gruset och studerade kamraten i det infallande, silade solljuset.
Han var några år äldre än jag, men föreföll vara i skaplig form; både senig och energisk. Hans ganska markerade kindkotor spände mot huden och det solblonda håret började krulla sig och var i behov av en klippning. De bara benen var täckta av likaledes solblekta och krulliga hårstrån, medan det lätt solbrända ansiktet var alldeles nyrakat. Jag visste att hur märkligt Rävens liv än kunde te sig mellan varven, vilka situationer han än kunde tänkas hamna i, eller försätta sig i, så var han obrottsligt noga med att raka sig varenda dag. Medan jag funderade över hur analt detta eviga rakande eventuellt kunde te sig, så började hans mobil plötsligt spela ”Breaking the law” och inget ljuvt fågelkvitter kunde längre höras i Granet. Han slet upp telefonen:
– Ja, hallå! Var fan är du? Nej, fel…vänd om…vänd om…vänd!, halvskrek Räven i luren och verkade vara förlorad för omvärlden. Så avslutade han abrupt samtalet, stoppade ner telefonen i shortsfickan och stirrade rakt på mig.
– Den jäveln hade kört fel, var på väg ut till Borstahusen, fick jag veta. Räven fortsatte med att stirra mig i ögonen, medan han andades några djupa andetag och verkade fundera febrilt.
– Jag ringer honom igen, sa han sen,
– Han hittar fan ingenting, jävla norrlänning!
Jag började fundera på hur många mobilsamtal det skulle kunna tänkas krävas, och på om denne nu berömde norrlänning verkligen skulle hitta denna ganska undanskymda blandskogsdunge enbart med hjälp av Rävens metalliska telefoninstruktioner.
(Men fy fan vad man varit med om på det här stället! Va?! Genom åren… Här hade vi ju hållit cykeltävlingar, som smågrabbar, med en massa utslagslopp och semifinaler och final. Fixat till ett hopp vid den djupaste sänkan, Guppet, och lekt Robin Hood och indianer och riddare och skit. Försökt äta de första späda boklöven om vårarna. Här hade vi tagit oss mödosamt fram på uråldriga och stearinvallade skidor. Här hade vi gömt oss bakom den låga vallen i de mörka vinterkvällarna, och kastat snöboll på de få förbipasserande bilarna. Hade ju alltid bott här i närheten… Täljt pinnar med moraknivar. Smygrökt en liten Prince, suttit hopklämda under taket vid rutschkanan och druckit folköl disiga höstkvällar. Och så sent som förra sommaren…)
– Svara då!, skrällde Räven och vrålade mot sin telefon.
– Nu ringer han. Inkommande. Hallå för fan!
Inom några få minuter kom så verkligen mannen från Timrå. Rullade in sin stora Volvo och hyrsläpet på den knastrande grusgången mellan bokträden. Killen som kom ut ur bilen – under en skur av frågor och kommentarer från Räven – var yngre än oss, storvuxen och hade ett tvättäkta baby face. Räven brydde sig inte alls om att presentera oss för varandra, så vi fick bara fram varsitt ”Hallå, hallå”, och sen sa Räven till killen att han kunde ta loss släpet och sticka iväg igen. Timråkillen verkade trött och svettig, hade en jättestor t-shirt med Kansas City Wildcats-tryck, långbrallor och sandaler med strumpor, som en jävla fågelskådare. Dessutom hade han Bamse på strumporna.
– Såg du strumporna?, frågade jag Räven då stackaren kört sin väg igen och vi öppnat varsin första Norrlands Guld och tänt cigg. Släpet stod i skuggan vid kanten av den lilla grusvägen, med ena hjulparet ute på mattan av fjolårslöv, och såg inte det minsta konstigt eller misstänkt ut från utsidan. Men invändigt var det som en vision av paradiset! Åtminstone dryckesparadiset. Från golv till tak var det lastat med ölflak (Norrlands, Royal, Hof, Sort Guld och Falcon), vinboxar (rött och vitt, billiga sorter), pappkartonger med vinflaskor (rött och rosé) och kartonger med spritflaskor (whisky, cognac och vodka, mest vodka).
– Vadå strumporna?, undrade Räven och höjde den lilla ölburken till munnen igen.
– Bamse. Han hade Bamse på dem, i sandalerna!, klargjorde jag och följde hans exempel med att klunka gratisbira.
– Nope., Räven skakade på huvudet, tömde burken och rapade.
Jag visste att kamraten här inte var världens mest observante iakttagare av omvärlden, så möjligheten att dela små skämt om vår norrländske väns fotbeklädnad skulle alltså inte ges, men vafan då, då? Solen dunkade på däruppe på den blå försommarhimlen och ett varmt och sagolikt ljus silade ner i vår dunge. Granet som innehöll så många minnen från min barndom och uppväxt. Jag kunde höra fågelsången igen, och dessutom var vi de betrodda vaktposterna till ett helt släp med smuggelsprit. Hade jag kanske något att klaga på?!
Så fort släpet var avkopplat och ställt på plats hade Räven krävt att få titta på lasten. Timrå hade då öppnat luckan lite försiktigt, och Räven hade kört in sin näve och rivit upp plasten på närmsta ölflak. Han hade plockat ut de båda burkar Norrlands som vi just nu gjort slut på, och förklarat för norrlänningen att vi båda trygga skåningar skulle komma att dricka så mycket vi bara orkade under tiden det tog att köra och lämna tillbaka släpet i grannkommunen:
– Så sätt fart nu!, hade han sagt.
”Veckans låttips i väntan på del 3”
Ulf Lundell – Isabella (”Kommer maj står allt i blom, kommer maj är snart sommaren här”)
PETER LINDE
Gästkrönikör på Landskrona Direkt
Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.
Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är. Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.
