Annons

Gästkrönika: OS är slut – ett säkert vårtecken

Peter Linde som tidigare skrivit här på Direkten och som nu leder stadens största redaktion på Landskrona Runt dyker nu upp som (förhoppningsvis återkommande) gästkrönikör. Han utlovar att skriva om högt som lågt, vackert som fult, som livet självt.

Vinter OS i Pyeongchang (lycka till med att komma ihåg det ortnamnet när det har gått ytterligare några fyraårsperioder!) är slut. Och om jag förstått saken rätt så tog de svenska olympierna hela sju guld, sex silver och ett brons den här gången. Naturligtvis en strålande prestation, som, lite beroende på hur man räknar, på en del håll till och med sagts innebära Sveriges resultatmässigt bästa spel någonsin! Och jag har inte ens tittat…
Alltså, jag har nästan inte alls suttit naglad i tv-soffan och följt sändningarna från ett OS! Detta är anmärkningsvärt och jag börjar undra (som så många gånger förr) vad som händer med mig.

Annons
 

Sapporo och Innsbruck (i en fjärran, dimmig forntid) minns jag inte att jag följde, men namnen sitter där, fast förankrade i min hjärnas vindlingar. Precis som fallet är med Hej Matematik, Från A till Ö, Ballroom Blitz och Monty Python. Naturligtvis är Lake Placid, Sarajevo, Calgary, Albertville och Lillehammer också för evigt fastbrända i mitt sinne. Men Pyeongchang? Ah, kom igen!

Kanske handlar det, i likhet med så mycket annat, bara om det faktum att man börjar bli gammal? Kan det vara så enkelt; synen blir sämre och sämre, plötsliga starka ljud skrämmer nästan livet ur mig, man måste upp och kissa varje natt, byxorna sitter inte som förr, är man uppe och slarvar halva natten någon gång blir det hell to pay kommande dagar och ett vinter OS på tv kan aldrig engagera såsom det en gång gjorde?

Det sägs ju att man aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger – och ingenting känns längre som det en gång gjorde. Tänk förr i tiden: fyrverkerierna mot en kolsvart nyårshimmel, doften av julgran, de första kyssarna, ölfyllorna, förälskelserna, Per-Åke Theanders ruskiga kanonmål i segern över Halmstad BK (eller om det var Hammarby?). Så som det kändes vid de tillfällena kommer det aldrig, aldrig mer att kännas. Man blir blasé. Man blir trött. “Det är bara livet”, som Dan Turell sa.

Detta är också de första olympiska spel som jag inte på något vis kunnat dela med min saknade far. Vi kan inte längre plocka fram den lilla glaspjäsen i form av en OS-fackla med ett litet värmeljus i och ställa där på tjock-tv:n och sen diskutera mellantider och utvisningar med varandra. Det finns inte längre något “Miracle on ice”. Inga Wassberg, Svan , Ottosson, Majbäck och Mogren som med plågade välkända och is-svettiga ansikten frustar sig fram genom snötyngd urskog som våra ställföreträdande svenska stålmän. (Att jag inte kan namnen på de nya är mitt eget fel, beror på mitt eget bristande intresse, och dessutom finns det svenska brudar i dessa nya spår som plockar medaljer i parti och minut – jag vet.)
Men det finns ingen ny Stenmark, så är det bara! Och jag kommer väl aldrig mera att fascineras av en skrinnare såsom av Tomas Gustafson, och dennes berättelser om hur han sprang omkring och tränade i skogarna runt Eskilstuna, med John Cougar-Mellencamp i freestyle-lurarna, och jag sen satt där och följde varenda mjölksyrespäckad sekund av hans tiotusenmeterslopp, runt, runt, i jakten på guldet. Aldrig så mer.

Dessutom tror jag att mitt idrottsintresse generellt bara blir mindre och mindre. Utan Stenis och hans omedelbara efterträdare finns det ingen som helst rimlig anledning för mig att börja en lördag framför en alpin tv-tävling. (För övrigt tycker jag att alla former av skidtävlingar på tv numera ger mig mild ångest.) Utan Borg och hans omedelbara kronprinsar vet jag inte vad som skulle få mig att bänka mig framför en långdragen tennismatch. Jo, förresten – ifall en ung, spännande och tidigare helt okänd svensk (gärna skåning) med kaxigt attackspel sluggat sig fram till en helt otippad Wimbledonfinal (likt en svensk Boris Becker) så kanske, kanske, till och med om julieftermiddagen var solig.

Jag tittar ju för fan aldrig på hockey-VM längre! En gång i tiden var detta ju en årlig fest! Kuhnhackl! Makarov! Ivan Hlinka! The Great Gretzky! De sista spelarna jag brydde mig om var “Sudden” och “Foppa”, och redan då hade intresset mattats av betydligt. Vet inte vad de nya heter, men undrar ibland vad Uffe Weinstock, Labraaten och Stig Salming pysslar med nuförtiden?
Nej, jag tror att det enda som fortfarande kan engagera mig på riktigt i den stora vida sportvärlden är Landskrona BoIS (och det kanske för att detta är en livslång förbannelse). Tack, farsan!
Men, låt er nu inte nedslås. Lyssna inte för mycket till en bittert åldrande man utan ge er ut i löpspår och pulkabackar. Njut och våndas framför burken. Våren nalkas och till sommaren är det ju fotbolls-VM! Något som rimligen borde styra mångas semesterplanering, och Sverige är ju med! Vi får se hur mycket jag tittar.

PETER LINDE

 

Gästkrönikör på Landskrona Direkt

Skicka din krönika till info(at)landskronadirekt.com.

Bifogat gärna en bild på dig själv eller något som illustrerar krönikan samt lite kort fakta om vem du är.
Skriv även ditt telefonnummer om vi behöver ställa någon fråga. Försökt håll dig under 6000 tecken inkl mellanslag.

Annons
Annonser


















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser