Annons

Världsstjärnor lockade fram tårar

Såväl Filip Jers som Mattias Svensson spelar på de stora jazzscenerna. I lördags var dom i Landskrona.

Landskrona Kammarmusikförening lyckas då och då locka fantastiska jazzmusiker till Landskrona. Såväl Jan Lundgren som Jacob Karlzon har uppträtt på Församlingshemmet. Men i lördags var arrangemanget flyttat till Teaterrestaurangen och för musiken stod basisten Mattias Svensson och munspelaren Filip Jers.

Annons
 

Den sistnämnde är bördig från Lund men Mattias Svensson är uppvuxen i Borstahusen.
– Det stämmer. Det är alltid lika kul att komma till Landskrona och spela, säger världsbasisten.

Paret varvade klassiker från såväl Sverige som utomlands. En hel del Toots Thielemans bjöds det på men det som kanske påverkade publiken i den fullsatta lokalen mest var styckena från Jazz på Svenska av Jan Johansson. Det var flera åhörare som fick använda servetterna till att torka ögonen istället för mungiporna.

Men det var inte bara musik i moll. Efter flera improvisationsstycken där man mitt i låtarna hörde ”Jag må hon leva” (Mattias Svensson fyllde år samma kväll) så avslutades kvällen med klassisk jazz av Wayne Shorter.

Efter att ha tagit emot stående ovationer och signerat skivor satt sig de båda musikerna till bords för ett samtal med Landskrona Direkt.

Bas och munspel är ju lite udda. Hur hittade ni varandra?
F (Filip Jers):  Jag pluggade på Sundsgårdens Folkhögsskola och Mattias var lärare och där hade vi en liten ensemble.
M (Mattias Svensson): Sedan sa någon att det bara skulle vara vi två och då körde vi på det. Och det var samma idag.

Ni turnerar alltså inte runt tillsammans?
F: Nej, det har blivit lite spridda skurar. Ganska korta grejer. Det här var det första fullgiget vi haft.

Och det gick bra.
M: Ja, verkligen. Det var skitkul.

Ni körde en hel del från Jazz på svenska. Vad är det som gör att det är jazzen som kör det melankoliska i Sverige, medan det exempelvis i Finland spelas i moll i flera musikstilar?
M: Det är något i soundet. Det låter kanske klyschigt men det är något med nordiskt vemodsblues.
F: Det är rätt så intressant faktiskt. Det är kanske närheten till folkmusiken. Det finns beröringspunkter. Jag kanske är ute på djupt vatten men jag tycker att viss folkmusik har en typ av frasering som inte är jättelångt från jazzen. Folkmusiker improviserar också mycket.

På tal om improvisation. Vi hörde ju en del födelsedagsimprovisation. Men hur mycket mer på spelningen var ren improvisation?
M: Det är mycket. Men låtlistan var spikad tio minuter innan spelningen. Även om vi inte repat in allt. Vi hoppade över lite och åt middag istället. Dom svenska låtarna har vi dock övat på. Men dom andra bara körde vi.

Publiken fick höra såväl svenska och amerikanska klassiker. Var har ni mest hjärta?
F: För mig är det bägge. Men njutningen är att improvisationen fungerar i båda lägren. Och det är det som är så coolt med jazzen. Mattias är 20 år äldre än mig och har en helt annan erfarenhet men ändå ses vi och lirar. Det sköna är att det funkar över hela världen. Jag var i Tokyo för ett tag sedan och spelade med en trio där ingen kunde engelska, men vi gjorde en två timmar lång konsert.

Att de båda musikerna fungerar tillsammans råder det ingen tvekan om.
F: Jag frågade Mattias innan om att ha ögonkontakt. För att i en hel del jazzsammanhang så innebär blickar att någon tappat bort sig. Var fan är du? Hahahahaaa. Det är dock stor skillnad i folkmusik. Där tittar man alltid på varandra.
M: Förr oss är det att vara här och nu.

Cecilia Kraitiss är ordförande i Landskrona Kammarmusikförening och är tagen av spelningen.
– Det var fantastiskt. Jag vill passa på att skänka en tacksamhetens tanke till Sparbanksstiftelsen som gjorde spelningen möjlig. Vi hade inte haft en chans att få hit artister av denna kaliber utan deras stöd.

 

Annons
Annonser




















Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser