Det är knappt fem år sedan Ullastina Larssons utställning ”Fasader” på Landskrona Museum gjorde formidabel succé. Det var Landskronakonstnärens dittills största utställning. Sen dess har det hänt en del. Ullastina Larsson har fått den prestigefyllda äran att under tre år måla nobeldiplomen. Om drygt två veckor ska hon visa upp årets diplom till ekonomipristagarna. Innan dess, vernissage på Pumphuset och hennes hittills största utställning.
– Jag får hoppas att diplomen blir godkända i Stockholm, säger hon med ett brett leende.
– Årets tema är ”kontrakt”. Det har varit svårare än när jag målade för kemipriset 2014 och fysikpriset ifjol.
Om nobeldiplomen är helt abstrakta så är hennes konstverk i övrigt möjligen att betrakta som halvabstrakta för en icke Landskronabo. För oss andra som är uppväxta i staden, syns klart och tydligt Citadellet, broarna över vallgraven , kajerna och kranarna i hamnen, husen vid Kvarntorget och rent av kraftvärmeverket som i Ullastinas tappning fått Carl-Fredrik Reuterswärds röda skorsten med knuten placerad mitt i byggnaden och med Fredrik Sundbärgs riddarborgslika elverk strax intill. Jodå, som ung drömde Ullastina Larsson om att bli arkitekt. Intresset för byggnadskonst har följt henne genom livet. I Borstahusen har han valt att låta hamnmiljöerna och båtarna få en stor plats, utan att det blir pittoreskt. Det urbana, det rostfärgade, ibland kolsvarta bär hon med sig.
– Jag följde ofta med far till hamnen när han fiskade. Jag älskar kranar och hamnar.
Flashe vinylfärgen lägger hon lager på lager mot ett återkommande mjölkvitt töcken. I färgskalan återkommer de rostfärgade tonerna tillsammans med grönt och blått.
– Jag börjar alltid med det svarta, säger Ullastina Larsson som aldrig bestämt sig för ett motiv när hon påbörjar ett arbete.
– Jag fotograferar inte. Inte heller står jag vid ett staffli och målar på plats. Jag spänner upp en linneväv på väggen i min ateljé och sen målar jag. En del vinklar har jag klart för mig. Inget annat. Jag målar ofta på ett par olika tavlor samtidigt, säger hon som använder betydligt mer än penslar, duk och färg i sitt skapande.
– Det gäller att vara snabb men jag skrapar fram en hel del i mina motiv, säger hon och avslöjar att verktygen hon använder funkar lika bra till en ostbricka som till måleriet.
En stege är exempelvis ofta återkommande i hennes målningar.
– Kanske finns den med i samtliga tavlor. Jag vet inte, säger hon och skrattar hjärtligt.
I utställningen återfinns hela 45 verk.
– Att måla är för mig ett välbefinnande. Jag mår som bäst när jag i min ensamhet får stå och måla och se en tavla växa fram. Tanke, känsla och handling blir till ett. Samtidigt vill jag naturligtvis visa upp vad jag gör och blir oerhört glad när någon tycker om det jag gjort, säger hon som under 1,5 år förberett sig för utställningen i Pumphusets konsthall.
– Detta är hemmaplan. Jag är en Landskronatjej så det är klart att det känns speciellt att få ställa ut här, säger hon.
Bakom utställningarna i konsthallen på Pumphuset står 50-årsjubilerande Borstahusens konstförening. Frågan är då hur de summerar året i en menig.
– Det räcker med ett ord, säger ordförande Lennart Cronsell.
– Succé!
– Vi har sällan haft så mycket folk som besökt våra utställningar som i år. Man kan lägga många faktorer i succén. Vi har fått ett fantastiskt stöd från konstnärerna som ställt ut. Vi har ökat medlemsantalet med hundra nya medlemmar och är nu uppe i 600, säger han utan att nämna alla röda prickar som synts på årets utställningar. Och inte lär det väl bli färre när jubileumsårets sista utställare är en redig Landskronatös som är hur hipp som helst.
