I dag flaggar Landskrona för Island! Och det är ett grannland vi firar; trots att ön ligger långt ute i Atlanten mellan Norge och Grönland, är Island i mångt och mycket både vår gemensamma nordiska minnesbank och ett nordiskt föregångsland.
De gamla isländska sagorna och krönikorna, nedtecknade av bland andra Snorre Sturlasson på 1200-talet, är oundgängliga för kunskapen om vår vikingatida nordiska historia. Men det är inte enbart som historiska dokument de är centrala, utan de är även och kanske än mer viktiga då de utgör ett nordiskt litterärt arv som än idag läses och inspirerar.
På Island går det historiska och det nya hand i hand. Den moderna isländska demokratin har sina rötter i världens äldsta existerande parlament Alltinget, inrättat år 930. Det gamla och nya återspeglas även i hur man lyckats bevara och utveckla isländskan i tider då andra språk fylls av främmande låneord.
Island kan inte enbart ståta med det äldsta existerande parlamentet i världen. Landet kan även ståta med världens första demokratiskt valda kvinna som statsöverhuvud: Vigdís Finnbogadóttir. Hennes presidentperiod 1980-1996 hade avgörande betydelse för jämställdhets- och miljöarbetet på Island. Men även inom storpolitiken fick hon en roll: Vigdís Finnbogadóttir stod 1986 som värd för toppmötet mellan Ronald Reagan och Michail Gorbatjov. Vid presidentvalet 1988 fick hon 94,6 % av rösterna.
Men varför flaggas det just den 17 juni? Jo, denna dag 1944 förklarade Island sig som en självständig republik och bröt därmed ett månghundraårigt beroende av Danmark. Island hade i och för sig redan 1918 blivit ett självständigt kungadöme i personalunion med Danmark, kung Christian X var alltså kung av såväl Danmark som av Island. Men de båda kungadömenas utrikespolitik sköttes gemensamt av det danska utrikesministeriet i Köpenhamn. Överenskommelsen från 1918 öppnade dock upp möjligheten till full självständighet efter 25 år om Island så önskade och då inom ramen för förhandlingar.
Problemet var att Danmark 25 år senare var ockuperat av Tredje Riket och kungen med regeringen och folketinget var helt satta ur spel hösten 1943. Så islänningarna tog saken i egna händer, genomförde en folkomröstning i maj 1944 som utmynnade i att 98 % röstade ja till att lämna unionen och bilda en egen republik. Christian X och många andra danskar var inte glada; man hade önskat att islänningarna kunde ha väntat till freden kom. Men misstämningen försvann snabbt. Redan på självständighetsdagen den 17 juni 1944 sände Christian X ett brev till Island där han lyckönskade islänningarna till den nybildade republiken.
Island som republik bröt inte de gamla förbindelserna med Danmark och övriga nordiska länder. Tillsammans med Danmark, Norge och Sverige bildade Island 1952 Nordiska rådet som därefter arbetat för att främja och stärka politisk och kulturell samverkan i Norden. De första stegen togs med en nordisk passunion och en överenskommelse om gemensam arbetsmarknad. Och sedan lång tid tillbaka är även Finland, Färöarna, Grönland och Åland medlemmar i Nordiska rådet.
Så när vi idag flaggar för Island är det inte enbart Island vi firar, utan det är även såväl vår gemensamma nordiska historia och kultur som det moderna Norden vi firar!
Jan Nilsson
Ordförande Föreningen Norden i Landskrona
