Jag ställde mig inför denna fråga under mitten av 90-talet när man foto-shoppade bort Anna-Nicole Smiths ”Lovehandles” för en kampanj för Hennes&Mauritz.
Jag tänkte; varför kan man inte fotografera en kvinna som hon är?
Den tanken förde mig vidare till de manipulationer som alltid gjorts med fotografi: Från bortklippandet av Trotskij av Stalins propagandaministerium, över klonade moln i nyhetsbilder från Libanon, till inkopierande Lodjur i våra Svenska skogar.
Det finns inget medium som är så lätt att mixtra med som fotografi.
Craig Ames bilder är vackra, dekorativa men de står inför ett fundamentalt problem: En verklighet, en närvaro. Jag går förbi installationen ofta, ingen av hans bilder följer med mig hem, i tanke eller känsla: Om fotografi blir reducerat till manipulation: Vad finns då kvar av den trovärdighet som ett fotografi kan prestera?
Om man kan sitta på sin kammare och fabricera fotografisk bild efter AI så förlorar man sin identitet och trovärdighet som bildskapare. Fotografi handlar om: Att vara där, iögonblicket som bilden görs!
Det är det som skiljer mediet från andra konstarter. Som fotograf måste jag inte bara exponera film eller sensor. Jag måste också visa mig själv, visa mina intentioner. Vilket inte alltid är lätt…
Nästa fråga jag måste ställa mig som betraktare är: Vad egentligen är, AI? Den tekniken är så svårfångad att förstå för alla som inte har ingående kunskaper att den bara av den orsaken förlorar sin trovärdighet. Och autenticitet.
Här talar jag om fotografi… men jag har en gnagande oro att det snart gäller alla konstarter.
Så, ta en titt på hängbjörken och dess löv när ni går förbi dessa bilder: Naturen är verklig, den finns där.
Örjan Kristenson
