Folket har glömt och politikerna vill inte minnas, den 2 september 1983 smyger grupper av ungdomar i skuggorna runt teaterparken, övertygade idealister med ett tydligt mål!
Den rivningshotade Österportskolan skall bli ett kulturcentrum i nordvästra Skåne. Ungdomarna håller ut i en månad innan det socialdemokratiska kommunalrådet inte bara sätter skopan i skolan utan också krossar drömmen om en levande kultur i staden.
En av dessa heroiska ungdomar var Alinda Zimmander, även om hennes politik inte alltid har tilltalat mig så är hon ett levande bevis på att det faktiskt finns rakryggade politiker kvar.
För visst är det väl så att i en rebell finns en ärlighet och en klar målbild, hon är tydlig i sitt budskap och så pass övertygad att lögnen helt enkelt inte får plats. En smilfink däremot bockar och säger ja, han har ett luddigt budskap och makten är en starkare drivkraft än saken. Därför ställer jag mig direkt frågan, vilka riktiga fighter har egentligen Torkild Strandberg och Jonas Esbjörnsson tagit, har någon av dessa kostymklädda män stått på barrikaderna bland vanligt folk?
Har Esbjörnsson ärrade knogar efter fighten för Landskronahemsförsäljningen eller nöjde du dig med att skriva papper?
Om ett kameraövervakat Landskrona verkligen var en viktig fråga för Strandberg varför lät du då länsstyrelsen ta beslutet och inte Landskronas folk?
Vem förutom Alinda Zimmander står upp för sina väljare när det går gäss på vattnet?
Efter 80-talets slut lyckades överheten kväsa grupper som var beredda att ockupera hus och dagens unga har blivit till like-sökande webbmedborgare.
Reinfeldt tar upp detta som något märkligt som ett slags sovande folk, det han inte berättar om det sovande folket är hur han och hans kollegor har skapat detta folk. Idag har de unga inte råd att agera då etablissemanget av välstrukna skjortor med kraft skulle slå ut deras möjlighet till försörjning i framtiden om för stort missnöje visades, straff som indragna körkort och register över småbrott är förödande för den unga oetablerade människan på arbetsmarknaden och därför ett enkelt sätt att kontrollera idealisterna.
Inför döden är en av de fem vanligaste sakerna man ångrar, “Att man lät andra bestämma för mycket över en”. Är det så man vill titta tillbaka på sitt liv, att man lät dom köra med en?
Bara för att någon har makt betyder det inte att dom har rätt. Och det börjar bli dags för folk att sluta frukta överheten.
Den vanliga frustrerade ungdomen måste ha någon som pekar ut vägen och visar att motstånd ger skinn på näsan och starka nypor. Den sista rebellen må sitta kvar men hennes glöd har svalnat, när herrarna Strandberg och Esbjörnsson i somras uppmanades att fördöma kvinnovåldet i staden hade den unga Alinda tagit bladet från mun och utropat;
“Så vitt jag ser så är detta ett torg och jag ropar med fullaste kraft att kvinnorna i Landskrona ska få gå i fred”
Jag vet att överheten inte skrämmer dig Alinda och därför uppmanar jag dig att återigen bli en vägvisare för stadens unga idealister.
Alinda sådana som dig finns för att inte leden ska bli allt för raka och för detta tackar jag ödmjukast!
Torbjörn Helmuth Andersen