Tommy Jonassons engagemang för ungdomens framtid är lovvärd. Det är tuffare att växa upp i Landskrona i dag än vad det var för oss på 50-60-talet. Arbetslösheten är främsta orsaken. Vi som gick ut med studenten från Landskrona Högre Allmänna Läroverk på 60-talet såg fram mot en ljusnande framtid. Men den satte vi i halsen på 1990-talet.
Genom nedläggning av varvsindustrin 1986 och påföljande börskrasch i oktober 1987 så ställdes Sverige på huvudet. Skåne intog den plats Norrbotten tidigare haft i arbetslöshetsligan. Och så är det fortfarande.
Min åldersjämlike Jonasson skriver att ungdomen knappast lär efterlämna sig något arv numera, om jag förstått det rätt. Detta beror då på att penningmängden tagit andra vägar. I stället för investeringar i produktivt arbete sker allt större investeringar i värdepapper. Eller i klarspråk. Pengarna användes för att göra ett fåtal superrika medan arbetslösheten ligger på kvar höga nivåer. Likaså konkurserna.
Kritiken ger indirekt ett lägsta betyg på dagens politiska och ekonomiska innovatörer som ger ungdomen hård konkurrens om jobben med stor risk för utslagning, trångboddhet och fattigdom. Framtiden ligger i det engagemang som finns hos anonyma massan som kommer att fortsätta överraska etablissemanget med röstuppror, bensinuppror och samarbete i stället för konkurrens.
De privata investeringarna i jobb som uteblir kan ersättas med offentliga investeringar. Det är brist på bostäder till ungdom, vägunderhåll och sjukvård på ålderdomshemmen m.m.
Min farfar deltog i beredskapsarbetena på 30-talet och fylld igen delar av slottsvallgravarna. Så visst går det att ordna jobb när nöden så kräver. Att återuppbygga slottscaféet i ursprunglig stil ligger mig personligen varmt om hjärtat. Det drevs av driftiga kvinnorna Hanna Månsson från 1928 och sedermera av Ellen Olsson. Deras släktgrav borde kulturminnesmärkas.
Av Lars Erlandsson, Kävlinge och uppfödd i Landskrona
