Det fanns en plats i en stad som djur och växter älskade. Där kunde de förflytta sig i det öppna landskapet längs kusten och i det långsträckta naturområde som var så unikt för den lilla staden och förband områdets norra och södra delar. Hela naturområdet var utpekat som fritidsområde för invånarna.
På platsen stod ett stort vackert gammalt jätteträd och sjöng så vackert i vinden. Det var till stor glädje för människorna, fåglarna, insekterna och rara växter som plägade att växa på sådana gamla träd. För att skydda sådana träd fanns speciella lagar och bestämmelser.
Men så var det någon eller några i stadens styre som tyckte att staden skulle bygga fler bostäder för människor med gott om pengar. Byggbolag hade hört att den här platsen var ett bra ställe att bygga på eftersom det fanns förtjänster att göra.
Från att ha varit ett grönområde sedan urminnes tider ändrades den gröna platsen i stadens plan. Det upprättades en detaljplan där det dock tydligt uttalades att det stora trädet skulle bevaras. Trädet ritades in på plankartan och det fanns med i beskrivningen. För att om möjligt minska skadorna på naturen skulle en grön korridor med träd och växtlighet skapas i den västra delen av platsen där växter och djur skulle kunna passera. Detta gjordes för att försöka mildra de många protesterna mot planerna. Men ingen hänsyn togs till att de planerade husen var för höga för det känsliga kulturskyddade området. Det gällde att exploatera markytan så mycket som möjligt.
Ingen hänsyn togs heller till invändningarna från det statliga styret i landskapet som ifrågasatte att det skulle byggas överhuvudtaget i det känsliga området.
Trots alla protester från invånare och berörda antogs detaljplanen av stadens fullmäktige. Den byggherre som först skulle bygga fick kalla fötter så småningom. Då tog en annan byggherre över. Där blev planerna lite annorlunda men fortfarande skulle det vackra trädet bevaras och det skulle bli en grön korridor. Husen skulle dock vara lika höga. Även denna byggherre avstod från att bygga eftersom det inte fanns ett tillräckligt stort intresse för att bo där och kanske för att det blev för dyrt.
Men så kom ytterligare en byggherre och anmälde sitt intresse. Det var i grevens tid för annars hade det nog inte blivit någon bebyggelse överhuvudtaget. Planerna lämnades in till stadens byggnadsnämnd vars ordförande var känd för att anse att näringslivet visste bäst. Han ansågs ha stor makt i staden. Han var inte vald av medborgarna utan ”utsedd”. Nämnden godkände planerna trots att den borde ha sett att det stora trädet skulle sågas ned och att det knappast blev något kvar av den ”gröna korridoren”. Den hade ju ansetts som förutsättning för att landskapsbilden och naturvärdena på platsen inte skulle påverkas för mycket. På bilder från byggherren finns bara en ”en dekoration” kvar och en stor parkeringsplats.
Ursprungligen hade det statliga styret i landskapet också ställt frågor om de höga uppmätta bullernivåerna som de tilltänkta boende skulle bli utsatta för p.g.a. den livliga trafiken. De var högt över tillåtna värden utomhus. Nu beställdes nya bullermätningar av ett privat företag, men lägligt nog gjordes dessa när trafiken var avstängd p.g.a. ombyggnader! Allmän information om dessa viktiga avsteg från den ursprungliga detaljplanen gick dock aldrig ut till medborgarna i staden. Nu när trafiken var avstängd lyckades byggherren få tillräckligt många lägenheter reserverade så att bygget kunde starta.
Maskinerna dundrade in och det stora trädet föll till marken till stor överraskning och sorg för invånarna. När protester hördes hoppade stadens byggnadschef fram och sa att det inte fanns något i detaljplanen att trädet skulle bevaras. Han låtsades vara helt ovetande om att det tydligt fanns med både på plankartan och i beskrivningen av planen. Denne stadsbyggnadschef hade också tidigare uttryckt att de nya husen var ”arkitektoniska pärlor” trots att de flesta som hade sett bilder på det tänkta utseendet nog mer fått associationer till mörka fängelsebunkrar, kanske något av det anskrämligaste som skådats hittills i staden. Han kanske trodde att han måste säga så för att få behålla jobbet, för det var minsann inte lätt att få göra det som chef i den här staden.
Stadens högste valda företrädare klev också fram för att försöka gjuta olja på vågorna, och hävdade att byggherren minsann planerat ett nytt träd på platsen. På byggherrens bilder kan man dock se att ett hus ritats in där trädet stod. Av den gröna korridoren som ansågs vara så viktig för miljön fanns nästan ingenting kvar.
Nej någon snäll tomte kom det inte det året till den lilla staden. Av den gröna korridoren bidde det en tumme, en ”dekoration” enligt protokollet från stadens byggnadsnämnd. Om stadens företrädare hade hetat Pinocchio hade de nog fått jättelånga näsor! Eller var det kanske så att det var invånarna i staden som blivit dragna vid näsan?
Per Nordlund
