Det är något i Håkan Lans text publicerad på Planket i Landskrona Direkt för några dagar sedan som jag har svårt att ta till mig, därför denna kommentar.
Håkan, vi kan väl tänka oss att från dag till annan sänks våra pensioner med låt oss säga 25 %. Självklart måste vi på något sätt minska våra kostnader och förändra vår livsföring. Till exempel söka billigare bostad, förändra matvanor, dra ner på nöjen som bio och teater och så vidare.
Minskade inkomster innebär nog för de flesta tvånget att minska kostnaderna om man nu inte har en massa pengar i en strumpa någonstans.
Minskade inkomster var precis vad som hände samhällskassorna under de åtta Alliansåren, 140 miljarder kronor i skattesänkningar plus lite annat smågodis som till exempel RUT-bidrag och några andra käcka påfund. Mer pengar till medborgarna för privat konsumtion. Någonstans måste samhällskassorna minska sina utgifter. Och det är ju för samhället som för oss som privatpersoner, det som kostar mest får bidra med mest och det här som skola, vård och omsorg får stå för fiolerna.
Håkan frågar, var pengarna har gått? Svaret är enkelt till oss som privatpersoner. Och vi vågar tyvärr nog dra slutsatsen av valresultat och opinionsundersökningar att svenskarna är ännu inte beredda att förstärka samhällskassorna.
Privatiseringshysterin som också tog raketfart under Alliansåren har nu nått fram till debatten om skattefinansierade vinster, ett ofog i och för sig men att få till det som om det är orsaken till resursbristerna är att vilseleda.
Arne Nilsson
