Svar till Fatmir Azemi – Försäljning av kommunala fastigheter
2015 köpte Landskrona stad ”Järnkonsts” gamla fabrikslokaler. Köpet var allt annat än självklart. Staden har ingen nytta av gamla, nedgångna fabriksbyggnader och vi är inte en aktör på fastighetsmarknaden. Skälet till köpet var ett annat: Om inte vi köpte fanns det en risk att fastigheten skulle köpas av någon annan och fyllas med en verksamhet som inte var lämplig på platsen. Landskrona stad vill att den här platsen ska bidra till stadens utveckling. Platsen där den ligger är stadens framtida expansionsyta och staden har redan köpt det stora delar av området. Vår ambition är fastigheten ska dra folk, liv och aktivitet till Landskrona. Vi ville kunna styra utvecklingen i det här området i den riktningen. Därför köpte vi.
Staden köpte fastigheten för 30 miljoner och investerade 19 miljoner. En stor del av den investeringen riktades gick till stadens tvätteri som fanns och finns i byggnaden, men det gällde även sådan som att åtgärda läckande tak, skalskydd och annat. Varje år görs planenliga avskrivningar i fastigheter – denna och alla andra. Det är vi skyldiga att göra och det följer den kommunala redovisningslagen. När staden några år senare sålde fastigheten såldes inte hela. Marken öster om fabriken ägs fortfarande av Landskrona stad. Detta innebär att fastighetens värde för Landskrona stad vid försäljningstillfället var 28,5 miljoner. Eftersom staden sålde för 30 miljoner innebar försäljningen en reavinst för staden på 1,5 miljon.
Fastigheten värderades också vid försäljningstillfället och det priset var vägledande för försäljningspriset.
Landskrona stad hade vid försäljningen verksamhet i delar av lokalerna. Bland annat fanns tillfälliga kontorslokaler där i samband med Stadshuset renovering. De hyreskontrakt som fanns var på kort tid – två kontrakt förföll redan efter 1 år och ett kontrakt förföll efter 3 år. Två av dessa hyreskontrakt är nu uppsagda och staden hyr endast tvätteriet.
Varje år som staden ägde fastigheten innebar en förlust på resultaträkningen. Detta finns beskrivet i den skrivelse kommunstyrelsen fattat beslut om. Av den framgår att en försäljning av fastigheten innebär en positiv effekt på stadens resultaträkning. Under den tid staden ägt fastigheten var den genomsnittliga årliga förlusten 1,5 miljon/år. Att sälja var alltså en god affär.
Landskrona stad hade långtgående krav kring vad fastigheten skulle användas till. I avtalet mellan staden och köparen framgår vad fastighetsägaren är skyldig att göra. Det innebar krav på omfattande investeringar för att utveckla verksamheten i lokalerna. Man ska presentera externa hyreskontrakt på kommande verksamhet i lokalerna. Om så inte sker utgår vite på 10 mnkr. För att säkra detta finns dessutom en bankgaranti. Bolaget åtar sig dessutom att driva verksamheten i minst tio år och ha det fulla ansvaret för att åtgärda eventuella miljösaneringar. Staden har alltså inte formulerat några vaga önskemål utan tydligt preciserat vilket innehåll man vill ha i fastigheten och dessutom säkrat detta i avtal och med en bankgaranti. Att som säljare ha så långtgående krav på köparen är mycket ovanligt och har självklart en påverkan både på intressenter och på priset.
Det som är anmärkningsvärt är att beslut i detta ärende har fattats vid flera tillfällen i kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Vid de tillfällena har Fatmir Azemi deltagit i besluten utan ha synpunkter, be om förtydliganden eller kompletteringar. Lite mer får man nog kräva av en beslutsfattare som avlönas på heltid för att fullgöra sitt uppdrag.
Torkild Strandberg, L
Torbjörn Brorsson, M
Elvir Mesanovic, MP