Vi har spänt väntat på ytterligare förklaring från Torkildstyret till varför kritik av deras politik inte är giltig. Tidigare har de förklarat att kritik är gnäll, konspirationsteorier och att man uppfattat dem felaktigt, alltså missförstånd.
I intervjun med Torkild Strandberg( TS) i Landskrona Direkt ( 29/4-24) kom den nya förklaringen: Okunskap! Vi som vågar kritisera är alltså en okunnig skara enligt TS.
Nåväl, då får han väl upplysa oss om varför budgeten varje år räcker till fantasilöner åt tjänstemän i Stadshuset, nu senast 88000kr/mån till HR-chefen och varje år 78000kr/mån till Alexanderssons ganska hemliga broprojekt.
Men varför det varje år inte räcker till stopp för delade turer, mindre antal barn i barngrupperna och bättre assistanshjälp till de äldre.
TS vecklar där in sig i en förklaring om att man inte kan använda pengar från ett år till ett annat och därför räcker pengarna bara till t ex tjänstemannalöner, företagsevent och liknande och tyvärr blir det varje år inget över till de sk mjuka värdena, vilket vi okunniga då har svårt att förstå.
Vidare får han upplysa mig om hur den myt om sig själv han har skapat om att han har räddat staden och stadens ekonomi genom att få hit stora mängder rejält duktiga skattebetalare och lyckats få bort alla bidragstagare stämmer.
När det ju visar sig att skatteintäkter endast står för en del och faktiskt minskar. Och att kommunens intäkter främst kommer från försäljning av vår gemensamma tomtmark och de coronapengar han fått av den tidigare S-regeringen och andra statliga stöd. Och från vinster från aktier och fonder.
Och varför Landskrona har landets 7:e högsta arbetslöshet, men inga bidragstagare.
Men vi får väl i vår okunskap akta oss för att kritisera om vi inte vill betraktas för riktigt okunniga. Tystnad får råda, bland folk och tjänstemän i kommun och Stadshus så att de inte betraktas som dumma.
Detta får oss osökt att tänka på HC Andersens saga om ”Kejsarens nya kläder”. Den där kejsaren fick nya kläder gjorda av ett ”osynligt tyg”, där kejsaren påstod att den som inte kunde se tyget var dum i huvudet. Eftersom ingen ville betraktas som dum låtsades alla att de kunde se tyget. De dåtida tjänstemännen svassade runt och höll med och folket höll tyst. En tystnadskultur rådde.
Tills en dag när kejsaren klädde sig i den nya kostymen. Då utropade en liten gosse spontant: ”Men han är ju alldeles naken!”
Lena Nilsson
Håkan Lans
