PLANKET - Inlägget på denna sida är insändare och åsikterna är skribentens egna

Mångudinnan

Det var en råkall kväll i mitten av oktober 1527, med diset som sänkte sig över skogen. Kylan gick igenom alla kläder och in i bara själen.
Den unga kvinnan ville bara skynda sig hem, till sitt lilla trähus. Hon hade inte så långt kvar att gå. Men smärtan i magen tilltog. Hon höll på att svimma. Jag måste hem, jag måste klara av att komma hem, var hennes tankar hela tiden.
Men, vid nästa värk, så svimmade hon utav smärtan.
Hon vaknade till när nästa smärta for genom hennes kropp.
Då förstod hon, att hon aldrig skulle hinna hem. Hon var tvungen att föda sitt barn ute i denna råkalla skog.
Men, som i ett under , så tittade månens ljus fram mellan trädstammarna precis i den lilla gläntan, som den unga kvinnan, nu blev mamma.
Med det nyfödda barnet i sin famn, så tog hon sin tunna kappa och svepte om både sig och barnet.

Vad gör jag nu? Undrade hon. Hon visste ju att hon skulle klippa av navelsträngen. Men hur gör man det en råkall kväll? Eller ska jag strunta i det och bara lägga mig ner sidan om mitt barn? Tankarna snurrade i hennes huvud, hon visste varken ut eller in.
Men hon tittade sig förtvivlat runt om kring. Då såg hon en buske som fladdrade till i vinden. Hon kunde sträcka sig så att hon nådde några tunna grenar. Och som tur var , så var dom mjuka och spänstiga. Hon knöt dom hårt runt navelsträngen och bet av.
Sen svimmade hon i ren utmattning.
Men vaknade av ljudet, att flickan som hon nyss fött, skrek i högan sky.
Sakta, sakta, kände hon hur krafterna kom tillbaka i små, små omgångar. Till slut hade hon kraft nog att ta sig hem.
Väl innanför dörren, slängde hon in den sista veden hon hade i spisen. Och en välförtjänt värme spred sig i det lilla rummet. Hon la sig i sin säng med den lilla flickan, som snabbt och bestämt hittade bröstet och fick i sig lite av mjölken och somnade nöjd och belåten.
Den unga kvinnan låg och funderade på hur hon skulle göra och klara sig. Den enda som hon hade var sin gamla sjuka mamma.

Dagen därpå var hon tvungen att gå ner till byn och jobba, hos de familjer som hade det lite bättre ställt. Hon fick tvätta och städa för nästan ingenting alls. Det hon fick var lite för den dagliga brödfödan.
Och efter att hon blev gravid och det började synas, så var ju skvallret igång i hela byn.
Vem var far till hennes barn? Var det hennes man eller hennes man?
Hon blev i stort bannlyst i hela byn. Alla förtalade henne.
Själv avslöjade hon aldrig vem fadern var.
Allt tärde på den unga kvinnan, som blott var 17 år.
Aldrig hade hon själv haft någon far och nu fick inte hennes dotter heller någon far.
Under hela sitt liv, hade hon varit ensam och rätt så mycket sjuk. Hennes egen far hade hade dött, när hon själv var en liten baby. Det var ett olycksfall i arbetet som kostade hans liv.
Och givetvis tog hennes mor det mycket hårt.
Alla i byn ville då få bort henne och hennes barn. Men som tur var, fick hon behålla huset, eftersom hennes man hade betalt det. Där levde hon nu fortfarande, gammal och full utav värk av allt slit i sitt liv.

För ett drygt år sedan, hade den unga kvinnan varit på väg hem, när hon hörde en häst närma sig. Hon vänder på sitt huvud och ser en vit häst med ryttare närma sig i lugn takt. Ryttaren vänder sig mot kvinnan och frågar efter vägen. Han var handelsresande som hade kommit lite på avvägar. Den unga kvinnan beskrev vägen för honom han tackade henne med att ge bröd och frukt, som han hade fått på sin väg. Tackade och red iväg.
Men, det blev en hel del turer dit sen för hans del.
Och den unga kvinnan blomstrade upp och kände sig så full utav liv och kärlek.
Ända till han en dag slutade att komma. Hon förstod ju ingenting., för båda hade ju varit så glada för barnets nedkomst.
Det var blott 2 månader sedan, som hon fick reda på att han blivit dödad utav banditer som låg i bakhåll. Och, att det var helt fel man de dödat.
Så sorgen var ju extra stor för denna blott 17 år ensamstående unga kvinna.

Hon kände hur hon blev mer och mer utfrusen av alla i byn.
Det hade nu gått 3 år och Elin, som flickan blev döpt till, hon var också ett mysterium.
Folk var rädda för henne. De vågade inte möta hennes blick. Hennes ögon var grön-bruna och hon såg verkligen igenom alla människor. Hon visste deras tankar och såg deras handlingar.
Där hon kände sig bäst hemma var med djuren och naturen. I deras rena och ljusa harmoni. Hon hade en kommunikation med djuren som ingen annan förstod.
Och, att hon inte var som andra barn, det visste alla.
Trotts sina 3 år var hon så viljestark och det gick inte att rubba på. Hon gick sin egen väg och brydde sig inte om vad andra folk tyckte och tänkte.
Men, hon var ju tvungen att följa med sin mor till byn ibland och städa för att få lite mat. Men hon tyckte absolut inte om det, men magen blev glad för att få lite mat.
Den sommarn, dog hennes mamma. Hon hade blivit mer och mer skör under årens lopp. Så hennes kropp orkade helt inte mer.
Då fick lilla Elin flytta hem till sin mormor och passa henne, så gott hon kunde.
Som sagt hon hade en väldigt fin kontakt med alla djur och dom visade på sitt sätt vad hon kunde plocka för örter och bär. Både till att äta och göra medicin utav.

Åren gick, men det året hon skulle fylla 10 år, dog även hennes mormor.
Och nu blev det nytt rabalder i byn, om att NU måste det annorlunda barnet bort. Så kan vi ju inte ha det – gick ryktet.
Och ännu en gång, gjorde de allt för att få bort den lilla 10-åriga fickan.
Men, eftersom hon hade sina talanger, som att tala och förstå djur och natur. Så visste ju hon med en gång när dom var på jakt efter henne. Vinden talade om det för henne, i sina böljande rörelser.
Och ett bra gömställe, var rävarnas gryt. Dit hade hon ofta tagit sin tillflykt, under årens gång och så även nu.

Hennes gamla hem hade förfallit under årens lopp. Men fortfarande kunde hon känna sin mors energi i huset. Så när hon var extra ledsen någon gång så gick hon dit och satte sig och pratade med sin mamma uppe i himlen.
Fast det bara var ett ruckel i dag och vinden ven genom alla sprickor och hål, så var det något visst för Elin, att bara vara där.
På något underligt sätt, så kände Elin att hon fick sån kraft utav månen. Speciellt då det var fullmåne och så hade det alltid varit. Även om det var mörkt ute i skogen, så fanns det alltid en månstrimma när hon behövde det.
Och när det var isande kvällar och nätter, då kom rävarna och även vargen in, för att hålla henne varm under nattens kyla.
Nu hade hon hunnit bli 13 år och kom inte ner i rävgrytet längre. Men djuren visade henne nya gömställen hela tiden.

Tack och lov så finns det folk med ett gott hjärta, som inte bara styrs utav andras tankar och rädslor. Så nu fanns det en familj nere i byn som gärna tog del utav hennes kunskaper. Både i vad man kan äta och ha som smärtstillande, när det behövs.
Denna familj var inte rädda för hennes styrka i ögonen.
Dom såg hennes kraft och kärlek till allt levande.
Dom lät sig även undervisas av henne och hennes ritualer till månens kraft.
Var hon hade fått det ifrån, visste hon inte själv. Hon bara visst vad man skulle göra och det blev alltid det rätta.

Hon var 18 år nu och hade levt sitt liv nästan helt ensam. Hon bodde kvar i sin mormors stuga under väldigt knappa förhållande. Men hon växte och utvecklades till traktens skönhet.
Dock valde hon att leva ensam, ihop med sin moder månen. På så sätt hjälpte hon alla folk som kom till hennes stuga för att få hjälp, både med det ena och det andra.

När hon ville ha ett svar – sände hon sin fråga upp till sin moder månen och fick ALLTID ett svar.

Aila Lundquist

Planket på Landskrona Direkt

Observera att på Planket lägger vi endast ut underskrivna texter.
Mejla din insändare till adressen: info(at)landskronadirekt.com och uppger "Planket" i ämnesraden. Bifoga telefonnummer (publiceras ej).