Häromdan redogjorde jag – här på Planket – för pikanta inslag ur min resedagbok – min Parisresa 1973 som varade 10 dagar. Många, minst en tror jag, har funderat över vad resan kostade och vem som var brevvännen?
Elle est marié (= hon är gift) sa hennes mamma när jag ringde från Kastrup international departure, för att berätta att jag var på väg. Je sais, je sais (= jag vet, jag vet) svarade jag.
Vi hade ett anständigt möte under några eftermiddagstimmar. Vi åkte t.o.m. båt under broarna över floden Seine.
I övrigt cirkulerade jag i Paris och dinerade bl.a. på anrika Hôtel Le Meurice. Hela kalaset kostade 4.000-5.000 svenska kronor. I dag sisådär 50.000-60.000 svenska kronor.
Jag skulle komma att återvända till Paris flera gånger, till samma hotell som 1973. Mitt senaste besök där kom att gå av stapeln 1998, d.v.s. 25 år senare – jag kände igen mig! Jag hade blivit hemkallad till Sverige av svenska myndigheter.
Jag skulle bli återvändaren från Cannes. En ”hot story”: Varför ringer de inte till dig nu när du är hemma för att få din hjälp på riktigt. Nu när du vet så mycket. Min återkomst till Landskrona från Cannes via Paris blev ju en landskronanyhet. Mina kompisar undrade… Men nu lite drygt 20 år senare, hör de av sig – från Venedig. Det handlar om alla dessa taxiresor för oss otrygga resenärer.
Tommy Jonasson
civilekonom, f.d. universitetslektor i skatterätt vid Lunds Universitet
