PLANKET - är vår populära insändarsida. Här har du chansen att bli läst av tusentals besökare. På Planket lägger vi endast ut underskrivna texter.

Till Planket

Landskrona Direkt | Automatiskt utkast
Annons

Slutreplik till Torkild

2017-06-29 09:28

Jag tackar Torkild för svaret. Det är uppenbart detta inte är ett ämne av prioritet och det är slutdiskuterat, jag kan bara hoppas det finns några andra kommunalråd som prioriterar ämnet. Att vilja att sina nära och kära ska behandlas med respekt är något jag alltid kommer att stå upp för. Trevlig sommar.

Fredrik Rosengren


Svar till Fredrik Rosengren

2017-06-28 16:04

Inom Landskrona stads verksamhet finns cirka 3000 anställda och ungefär 180 chefer. Det är varje chefs jobb och ansvar att hantera bemanningen av sin verksamhet utifrån behov och ekonomiska förutsättningar. Jag varken kan eller ska hantera enskilda personalärenden, och jag tänker definitivt inte diskutera enskilda medarbetare i media. Landskrona stad ska vara en bra och attraktiv arbetsgivare. Personalen är en omistlig tillgång. Varje medarbetare ska mötas av respekt och höga förväntningar, liksom staden kan förvänta sig att varje medarbetare gör sitt bästa. I varje organisation, som består av människor, fattas dagligen svåra beslut, som man kan ha olika uppfattning om. Därför rekommenderar jag dig att kontakta ansvarig chef i Landskrona Stad.
Med detta är diskussionen för min del avslutad.

Torkild Strandberg 


Svara på frågan Torkild

2017-06-27 14:02

Jag skrev för en tid sedan en insändare här och frågade kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg om han avser att personal skall behöva sägas upp i staden på grund av ekonomiska eller organisatoriska omständigheter. Detta fick jag aldrig något svar på och baserat på att Torkild själv i senaste KF-mötet krävde att få svar på frågor från oppositionen och ansåg “man hade rätt att alltid får ett svar” finner jag detta märkligt.

Enligt paragraf 7 i kommunstyrelsens reglemente har kommunstyrelsen, och självklart dess ordförande, uttryckligen högsta ansvar för stadens personalpolitik samt enligt paragraf 2 ledningsansvaret för personalpolitiken. Baserat på att min respektive nu troligtvis efter 15 år i stadens tjänst ska sägas upp så undrar jag, vad och var är ditt ansvar Torkild?

Du har inte brytt dig om att svara på mitt mail jag skickade dig i vädjan, kanske du kan svara nu. Att svara du inte uttalar dig om enskilda ärenden duger inte, ta istället reda på ärendet så kanske du förstår min fråga. Avslutningsvis så bifogar jag utdrag ur stadens värdegrund, den ter sig något komisk i sammanhanget…..

“Vi strävar kontinuerligt efter att bli en mer attraktiv och jämlik arbetsgivare, där vår värdegrund avspeglar sig i all vår verksamhet. Vi vet, att olikheter bland oss medarbetare berikar och utvecklar. Med vår personalpolitik skapar vi en BRA arbetsplats där du känner arbetsglädje och stolthet, har inflytande, lust att lära och möjlighet att utvecklas. Och det är – precis som vår värdegrund – BRA”

MVH
Fredrik Rosengren


Juniorgolf

2017-06-27 09:33

I går började de årliga sommargolflägret på Landskrona GK.
70 juniorer deltager, de äldsta som ledare och förebilder för de yngre. Det är stort engagemang hos nybörjare så väl som de som varit med några år.
Förväntan och glädje är inte att ta miste på när Pron, Andreas Westerberg ropar upp barnen och berättar vem som är dagens tränare. Man hör barnen viska sinsemellan, Woow vi ska ha honom som ledare han är så duktig och spelar många tävlingar, åh vi får ha henne hon är så bra osv.
Efter uppropet fördelar sig barnen med sina ledare över övningsfälten, sen är det putt, chipp, bunker, ranchen och spel på banan som gäller fram till halv tre.

Där i mellan serverar brasseriet lunch och barnen/ungdomarna pratar och skrattar med sina kompisar, och sen övar de golf på egenhand under pausen.

De äldre juniorerna ställer upp som ledare och är stora inspirationskällor för de som är på väg nedåt i handikapp. Vissa kan inte hjälpa till alla dagar på grund av  jobb och att de spelar större golftävlingar.

Landskrona som klubb är välkomnande för alla, både nybörjare och erfarna spelare och nu har de nya hålen blivit spelbara och klubben har återigen två 18 hålsslingor.

Hälsningar

Eva Pettersson, Hven


Om reaktionen på tiggeri

2017-06-27 09:04

Vid en Netto-butik i stadens nordvästra delar satt en man och “tiggde”. Till skillnad från alla andra (vad jag vet åtminstone) ville jag TALA med honom. Detta skall man uppenbarligen inte göra, tycks alla andra vara helt
överens om. Även om “de andra” är av fullständigt olika uppfattningar i förhållande till varandra.
Jag har faktiskt aldrig upplevt någonting liknande – och fullständigt absurt!

Jag ställde mig frågan – på vilket sätt behöver denne medmänniska bäst hjälp? För att överhuvudtaget kunna få något begrepp om den saken började jag prata med honom. Och han hade inget emot att prata. Fast på
vilket språk var förstås ett problem. Deutch ? English ? – “little” – redan då, en kvinna ger honom, minst en kanske två 20-lappar. Så långt inget konstigt, men samtidigt tittade kvinnan extremt ilsket på mig!
Varför ? Vad hade jag gjort henne ?
Eller tiggaren?
Han visade mig en skylt “JOB” – varpå jag förklarade, men “här hittar du inget jobb” (på en parkering)
Jag vill inte ge pengar, eftersom detta uppenbart är att uppmuntra. Istället köpte jag lite mat åt honom, 1 liter mjölk, en påse gifflar samt risgrynsgröt. För säkerhets skull öppnade jag mjölken och gifflarna. (Så han inte skulle sälja maten. Pengar skulle jag bara ge OM det var för en hemresa).
När en annan dam såg att jag gav honom mat, sa hon ilsket “Han har en Mercedez !” Jag undrade hur hon kunde veta det, men jag fick inget riktigt svar. Så jag frågade tiggaren “Do you have a Mercedes ?” – Jag vet inte om han förstod frågan – men whips kom en något äldre herre fram och i princip hotade mig “Du skall låta honom vara i fred !” . Jag svarade precis som det var – “jag har precis gett honom mat, men hon där borta säger att han äger en Mercedes” . Nån annan i närheten glodde hatiskt på “tiggaren”.  Men mannen som var så otrevlig mot mig blev hastigt mycket god vän med kvinnan som påstod att tiggaren ägde en Mercedes!

Jag var den ENDE som försökte förstå mig på tiggarens behov och bevekelsegrunder – och den ende som försökte tala med honom. Och hade han saknat pengar att komma hem för, hade jag gärna bidragit med en stor bit av den kostnaden. Men annars bara mat. Mat och prat.

Detta är tydligen det absolut värsta man bara får göra, medan hotelser utan grunder och spridande av (förmodade) rykten går hur bra som helst för sig ! Det är uppenbart helt precis lika moraliskt legitimt att tycka synd om en tiggare, som att hata dem. Men att ge mat istället för pengar och framförallt att prata med dem är tydligen fullständigt oacceptabelt!!!

Jag bara inte begriper varför !?

Pontus Eriksson


Svar till Tony Pettersson

2017-06-26 09:13

Tony Pettersson, Asmundtorp din insändare; “Personligt ansvar före sociala åtgärder” är något av det bästa jag läst här på Planket! Mycket träffsäkert formulerat. Var har det personliga ansvaret tagit vägen?
Skolan, föreningslivet och arbetsmarknaden ger alla samma möjligheter. Sen är det faktiskt upp till individen själva ifråga, att sätta upp en målbild och kämpa för att nå dit. Klarar man inte dagens låga intagningsnivå till gymnasiet, då har man definitivt missbrukat sin studietid! Inte ska samhället då bidraga med några sociala insatser.
Nej, det är “bara att göra om och göra rätt”.
Kräv motprestation för bidrag. Endast då något handikapp ligger till grund, ska man vara berättigad socialt stöd. I övrigt mycket restriktivt. Då hade välfärden varit för de människor som verkligen behöver den

Tommy Persson


Personligt ansvar före sociala åtgärder

2017-06-21 14:36

När man läser en Jonas Esbjörnssons inlägg gällande bla. utsattheten i Karlslund , så frågar han sig vad Torkild Strandberg (han personligen?) skall göra åt saken , eller vad han inte gjort.

Det nämns att från Socialdemokratiskt håll behövs mera sociala åtgärder , Men , jag ställer frågan , vilka eller vilket i denna ändlösa rad av sk. ”sociala projekt” har egentligen burit sådan frukt, att det har lett målgruppen i fråga, från bidragsberoende , till egen , icke bidragsfinansierad anställning ? Man är inte mindre bidragsberoende för att det finns en affär (som brändes ner) , eller ett lokalkontor för fastighetsägaren (som ständigt förstördes) , och att bara satsa på sociala åtgärder , när det inte ger något tillbaka , annat än för diverse projektledare på arbetsförmedlingen , eller dylikt , är att ge falska förhoppningar.

Jag tror att det som främst fattas i hela frågan vad man skall göra åt den höga arbetslösheten bland vissa av samhällets grupper, är när man skall börja kräva eget ansvar att göra sig anställningsbar.

Det stod att läsa nu om 92 elever som inte klarade kraven (och dom är sannerligen inte höga) för att komma in på gymnasiet. Den första frågeställningen som brukar komma är , vad gör VI (eller man) för att dom skall halka in på banan igen. Frågan bör kanske vara , vad dom själv tänker göra åt det , för att inte hamna i ett framtida liv med , i stort sett , bidragsberoende. Varför skall kravet bara ligga på skattebetalarna att se till att dom börjar bli närande, i stället för tärande ?

Detta gäller även dom som är föremål för ”utsattheten” i många utanförskapsområden (och i övrigt med). Det duger inte att vi har samhällen , eller normer , där man i stort kan glida livet igenom på diverse bidrag , för att man själv inte har drivet , eller orken att ta del av den ofantliga mängd utbildningar (ofta helt skattefinansierade) som finns , för att med egen kraft ta sig ut från den s.k. utsattheten.

Svenska samhället har i årtionden försökt med en omhändertagande socialpolitisk lösning , som säger att det är Staten (skattebetalarna) som skall , helt utan krav ,  få personer att sysselsätta sig med saker som samhället inte efterfrågar , utan bara är för att frisera arbetslöshets statistik. Men , varför inte kräva eget ansvar och deltagande i dom sektorer som dels passar dom , men främst inom de områden som det råder arbetskraftsbrist inom. Vi har inte råd att skicka en hög patriarkala män på drejarkurs för att få dom att ändra sitt genustänk , när det är tex. busschaufförer vi behöver.

Så , återigen , och avslutningsvis , utan tydlig kravbild från samhället, kopplad (tex. bidragsindragning) med någon form av inskränkningar i samhällets skyddsnät , så kommer utsatta områden att rota sig djupare.

Mvh//Tony Petersson
Asmundtorp


Exit Landskrona II

2017-06-21 09:30

Jag flyttstädar. Det låter bättre än att ”döstäda”. Men är ungefär samma sak. Att rensa i gamla lådor och pärmar. Det kommer att bli lättare i framtiden. Några knapptryck på en dator rensar ut sådant som tar lång tid att göra idag. Pärmar, lådor och kartonger. Jag är där nu. De första (!) flyttkartongerna har anlänt och packningen har kommit igång. Det tar tid. Nostalgi, minnen av alla sorter som det lätt att fastna i. Det som då för femton- tjugo år sen var framtiden har nu passerat sitt bäst före datum.
En svart plastsäck full med overhead-bilder. En låda full med anteckningar från konferenser och alla dessa ledningsseminarier som jag varit med om. Och själv anordnat. Inlägg i skoldebatter och små patetiska tal på sommaravslutningar. Jag rensar utan att fälla tårar. Jag ler lite lätt och skrattar åt somligt. Jag skakar lätt på huvudet åt annat. Kanske lite bedrövad över att de bilder som finns på mina overhead är lika aktuella fortfarande. Samma frågor och samma problembilder. Och framtidshorisonten tycks bara ha flyttats framåt. Paradigmskiftet, som kom att prägla mycket av vårt förändringsarbete ligger nu femton – tjugo år tillbaka. Den troedska paradigmpilen, som så pedagogiskt beskrev och förklarade varför vi inte skulle göra mer av samma finns på många, många av mina overheadbilder. Tack, Troed Troedsson! Du hjälpte mig att förstå nödvändigheten, att sluta göra mer av samma. Att hitta ny vägar och idéer. I backspegeln och i kartongen av allt det gamla ser jag resultatet av ett utvecklingsarbete som var drivkraften i mitt och många andras engagemang under den tid, när skolutveckling verkligen betydde utveckling. Inget ensamarbete förvisso. Inte jag eller mitt. Utan vi! Tillsammans med mycket kreativa och professionella medarbetare pågick ett spännande utvecklingsarbete.
Det tar tid att rensa. Innan jag måste se den oundvikliga sanningen i ögonen – att nu är den tiden över för mig. Mycket kommer att hamna i containern för brännbart på återvinningscentralen. Men det känns inte svårt och inte konstigt. Ett paradigmskifte för femton år sen kan inte längre vara ett skifte. Det måste ha blivit det nya nu. I väntan på – eller om det redan är här – ett nytt skifte. Kanske en ny paradigm. Som skall ledas av nya kreativa och professionella utvecklare i skolan som skall komma fram till samma slutsats – det går inte att göra mer av samma
Jag känner, är tacksam för och vet att jag har fått vara med under en fantastiskt rolig och aktiv tid i den svenska skolans utveckling vilken jag nu lämnar efter femtio år! Jag kom ut som folkskollärare 1967 har under detta halva decennium hunnit med de flesta uppdrag inom skolsystemet. Som bonus under de senaste sex och ett halvt åren som förtroendevald dvs skolpolitiker. 
Skolans utveckling har inte varit/är inte en enkel resa. Det vet vi alla. Och resan har bara börjat. De stora förändringen sker när den dag tills kommer, när samhället inser/förstår att dagens skola har sina rötter 1842 och att den till sin grundstruktur inte har ändrats. Att det är hög tid att verkligen se framtiden i vitögat. Bortom den horisont som jag ännu ser finns en annan skola. Omstartad från grunden. 
Många gånger har jag och många med mig kört huvudet i väggen. Det finns stunder när jag sökt tröst i den s.k. sinnesrobönen som lyder ungefär så här: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 
Orden – acceptans, mod och förstånd är nyckelorden. Det är det tre förhållningssätt som beskrivs i den s.k. sinnesrobönen. 
Det är kloka ord och en bön att luta sig mot när det inte går som man tänkt. När man känner sig besviken eller förbannad. Uppgiven och kanske beredd att kasta in handduken. Det har funnits många tillfällen under åren.
Men jag hittade en fortsättning: 
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt eller orätt… låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam…
Den viktigaste egenskapen alla måste ha som arbetar i skolan eller ansvarar för den är att kasta handskar i stället för handdukar. Bita ihop och tänka att – nä nu djävlar! Och ta striden!
Bryta normer, regler, traditioner och vanor och dåliga beslut. Gå emot alla som står i vägen och inte alltid vara som det numera kallas PK. Det gäller även för pedagogen i mötet med eleven. I varje situation handlar det om att hitta en väg att ta sig förbi hindret. Annars uppstår ingen utveckling eller lärande. Allt blir som vanligt. 
Jag har kastat många handskar under min femtio år. En del minns jag tydligt. En del påminns jag om när rensar i pärmar. När jag svänger in på återvinningsstationen. Många ligger långt tillbaka i tiden. Några ligger i närtid. 

Men allt går att förändra!
Leif Olin


Är toppen nu nådd?

2017-06-19 09:18

”Landskrona lyfter” påstår Liberalerna med Torkild Strandberg i spetsen. Bostadspriserna stiger successivt i Landskrona. När jag tager del av statistiken här på Landskrona Direkt (2017-06-16) utlöses min höjdskräck. Statistiken, siffrorna, påminner om liknande situationer tidigare. I slutet av 1980-talet fick jag en prisindikation av en värderingsman som anlitades av stora kreditgivare.

I slutet av november 2007 (29/11) redovisade Øresundsinstituttet, här i Landskrona, utvecklingen då i Skåne och på Själland och ställde frågan beträffande Landskrona ”The botten is nådd?” Byggandet hade kommit igång så smått, Nyhamn, och nya stora aktörer hade kommit in på hyreshusmarknaden här i stan.

På onsdag 2017-06-21 är det budgetförhandling i rådhuset. Utifrån bostadsprisutvecklingen kunde man förvänta sig en riktigt festlig tillställning och så har Jonas Esbjörnsson (S) påpekat att ”Festen är slut”, ett påpekande som alla tycks instämma i.

Budgetförslagen visar inte precis på någon idérikedom. Jag har blivit besviken på Sverigedemokraterna, SD, som tillät försäljning av Landskronahem-fastigheterna.

En kraftig invandring och prisökningar i Stockholm, som smittar av sig, även som låg bostadsproduktion kunde bara sluta med prisökning i Landskrona. SD sålde sig billigt. – Ni i SD kunde fått 100 000 000 (etthundramiljoner) mer för Sandvången.

Sen kommer vi till de sociala problem som försatt Landskrona, eller snarare landskronaborna, i en kronisk kris. Norrestad klassas nu som ett särskilt utsatt område, något som emottages med tillfredsställelse i vissa kretsar.

Landskronas rykte, som det talats så mycket om, USE IT! Men hur?

I ”Svar till Esbjörnsson” 2017-06-15 skriver Torkild inledningsvis: ”Det duger inte att återigen bara föreslå odefinierade och ofinansierade sociala projekt och ibland rena önskelistor… etc.”

Torkild avslutar: ”Det vore roligt om socialdemokratin någon gång kunde bidra med en konstruktiv idé i stället för att alltid vara motvalls.” HÄR BRYTER jag personligen IN och hänvisar till min utfrågning av polis – socialtjänst – åklagare vid stormötet om gängens framfart i Landskrona för drygt 10 år sedan. ”Om du får 100 000 000 kronor vad skulle du göra då?” var min fråga. Svaret, efter lite lirkande, blev ”sociala insatser”.

Det gäller att tänka utanför boxen, och använda de egna erfarenheterna. Om du inte smakat på godbitarna så vet du inte hur de smakar. Om du inte fått på truten så vet du inte hur det känns. Eller hur?

Nu orkar ni inte läsa längre. Det jag tänker på hör delvis hemma i privata samtal – i förtroende.

Tommy Jonasson
f.d. universitetslektor i skatterätt vid Lunds universitet och fastighetsägare


Svar till Esbjörnsson

2017-06-15 09:19

Karlslundsområdet måste och ska förändras. Det duger inte att återigen bara föreslå odefinierade och ofinansierade sociala projekt och ibland rena önskelistor. Dessa historiska projekt har en sak gemensamt – de har inte förändrat någonting. Vi tänker oss att förändra Karlsundsområdet i grunden och gå till botten med problemen. Det ska bli ett attraktivt område.

Vartenda förslag vi lagt i detta, och de börjar bli ganska många, har socialdemokraterna och Jonas Esbjörnsson sagt nej till. Att Esbjörnsson blir irriterad när någon påtalar detta är kanske förståeligt, för vem vill vara en nej-sägare, men det gör det inte mindre sant.

Nu påstår Jonas Esbjörnsson att ”en väg ska dras rakt över Landskrona Ridklubbs hästhagar”. Fakta är att det ska byggas en ny gata, som ska ansluta Karlslundsområdet till resten av staden. Den ska inte dras genom några hagar, och ridklubben får nya hästhagar, som ligger samlade. Detta röstade faktiskt, hör och häpna, socialdemokraterna för på Kommunstyrelsen den 1/6. Men det gäller uppenbarligen inte längre.

Landskrona är på god väg att förändras. Det vore roligt om socialdemokratin någon gång kunde bidra med en konstruktiv idé istället för att alltid vara motvalls.

Torkild Strandberg
Kommunstyrelsens ordförande, Liberalerna



Fält markerade med * måste fyllas i
Annonser














Vi stödjer Direkten genom att vara med i Företagsguiden:

Annonser