Under interpellationen i Landskronas Kommunfullmäktige, torsdagen den 24:e oktober upprepade Socialdemokraterna med bland annat Jonas Esbjörnsson (S) och Fatmir Azemi (S) flertalet gånger att ett av våra äldreboenden i Landskrona Kommun – Skiftesvägens äldreboende drivet av Attendo är under all kritik. Flertalet gånger medgav Jan Allan Beer (L) – omsorgsnämndens ordförande att undersökningar har varit negativa, men resultatet är på väg uppåt, och att bryta avtalet är inte aktuellt då detta skulle leda till avtalsbrott och ge tunga skadestånd med högst sannolikhet.
Som svar på detta så hävdade Jonas Esbjörnsson (S) att Landskrona då har gjort ett dåligt avtal, Jan Allan Beer (L) yttrade att det krävs mycket mer, enligt förvaltningens bedömning, för att det ska vara en saklig grund för att tillåta avtalsbrott.
På detta ställde Jonas (S) frågan, om alla de äldre som har skadat sig, blivit dåligt behandlade på äldreboendet och de dåliga uppvisade resultaten inte utgör en saklig grund, vad är då en saklig grund? För det första vill jag här säga att jag kan personligen tycka att det är arrogant av Jonas
Esbjörnsson att anse att han vet bättre vad saklig grund är i jämförelse med förvaltningen och dess bedömning i frågan om saklig grund för att bryta kontrakten finns.
Jag må inte vara en advokat eller jurist, men när jag lyssnade på detta från åhörarläktaren som en student på Malmöuniversitet inom ämnet förvaltningsrätt blev jag oerhört frustrerad. ”Saklig grund” är inte bara tomma ord inom juridiken. Det är inte heller vad politiker eller medborgare tycker. Saklig grund är något som bestäms genom juridisk praxis – det vill säga med hjälp av lagstiftarnas förarbeten såsom propositioner och med avgöranden från våra domstolar, bland annat högsta förvaltningsdomstolen. Det finns alltså avgöranden om vad saklig grund innefattar, och oavsett vad vi tänker och tycker om detta så är lagen det som gäller.
Jag har personligen inte läst lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, och det hade varit arrogant av mig att försöka analysera vad saklig grund skulle innefatta inom denna lag utan kunskapen som behövs men jag kan ta ett jämförande exempel från kommunallagen som till och med berörde ett tidigare beslut från Kommunfullmäktige i Landskrona år 1993.
I fallet RÅ 1996 ref. 9 ville Landskrona kommun införa lägre färdtaxa för venborna med Ventrafiken AB i jämförelse med övriga kommuninvånare. Fullmäktige ansåg att de hade gjort ”sakliga överväganden” för att förbise likställighetsprincipen (KomL 2 kap. 2 § i dåvarande kommunallagen. 2
kap. 3 § i nuvarande), då det var betydligt dyrare för venbor att ta sig in till Landskrona och använda kommunal service i jämförelse med övriga kommunalinvånare.
Regeringsrätten (idag högsta förvaltningsdomstolen) höll inte med, eftersom den dåvarande kommunfullmäktige inte hade anfört ”sakligt skäl” för att inte låta övriga kommunalinvånare åtnjuta samma rabatt på färdtaxan som Venborna fick ta del av. Detta demonstrerar att sakligt skäl alltså
inte är något man kan debattera om, det är något som domstolarna avgör om det finns eller ej genom praxis. Om förvaltningen bedömer att det inte finns saklig grund, så bör vi lita på detta. Även om vi leker med tanken att Landskrona Kommun väljer att bryta avtalet och ta på sig kostnaden
som avtalsbrott hade innefattat, vad har Socialdemokraterna, eller någon annan för den delen, för garantier att servicen på skiftesvägens boende faktiskt hade blivit bättre om det hade återigen blivit kommunalt? Och om det inte finns någon garanti för att det hade blivit bättre, vad har Landskrona kommun, de boende på skiftesvägen, eller Landskronas invånare tjänat på att bryta avtalet, framförallt med de dyra kostnaderna som det kommer att innebära?
Staffan Blonde (M), Student vid Malmöuniversitet
