Om man profiterar på oskyldiga djur, eller snor andras bilder,
har man för alltid förlorat sin trovärdighet.
Cato Leins ursäkter är ganska skrämmande:
”Jag tappade lite kontrollen för att formgivaren satt på Island
och förläggaren i Marseille”
Cato ger ut en bok och ansvaret faller tillbaka på honom själv.
Som fotograf kan man aldrig släppa ansvaret för sina bilder.
Det är fråga nummer ett, en andra är: Vem var det som
hittade bilderna på loppmarknaden?
Att dölja sina förehavanden på detta sätt urholkar fotografins trovärdighet.
Där finns också en djupare problematik, att man premierar fotografer utan
att göra en bakgrundskontroll.
Vilket är enkelt – verifiera bilderna genom att kolla fotografens negativarkiv,
kontaktkartor och tidigare publiceringar.
Det vilar alltså inte bara på fotografen, det finns en uppenbarlig brist
på ansvar från de som publicerar bilder utan att ifrågasätta dess autencitet.
Fotografi är beroende av dess möjlighet att beskriva världen med en viss trovärdighet.
”Jag var där – detta är vad jag såg” Detta är fotografins credo, att vara sann till
ögonblicket, att redovisa vad som hände framför kameran.
När han manipulerar verkligheten genom att fuska med vad kameran faktiskt
har sett, blir Cato en lögnare. En människa som föredrar att sätta sig själv inför
de människor han fotograferar.
Örjan Kristenson
