Jag hade redan arrangerat med arrangören att jag skulle bo hos honom. Så sparades några kronor på logiet och vi kunde ta några konjak i lugn och ro, hemma hos honom. Till bordsgranne fick jag en enerverande typ, bördig från Halland, som försökte pracka på mej en massa som jag inte behövde!
”Ja, jag säljer ju trädgårdsmöbler oxå, då har jag en slogan: ”Vi har stolar som pallar” ”. Etc, etc….
Tja, timmarna gick, jag började få sår i öronen. Han körde med försäjlningssnacket tills jag bad honom hålla truten, annars skulle jag trycka till honom. Sålunda kunde maten avnjutas i någorlunda lugn och ro.
Dagen efter körde arrangören mig till tåget till Kiruna och jag hann en dusch innan jag började jobba klockan 12. Ett halvår senare läste jag en annons i lokalavisen att nämnda försäljare skulle dyka upp i Kiruna. Det var ju han tänkte jag och kom samtidigt ihåg att jag inviterat honom på en vedeldad bastu, hemma hos mig. Sagt och gjort, jag for upp och mötte, invitationen upprepades och efter en del hummande, accepterades den.
Han kom ner till byn, med några öl i bastun accepterades även en bättre middag som hustrun förberett. Vi hade satans roligt och skiljdes i bästa samförstånd dagen efter. Så gick det något år, läste i lokaltidningen att han åter var i antågande. Upp till staden och en ny invitation utfärdades. Svaret var denna gång ett otvetydigt JA utan hummande.
I bastun förklarade han följande: Jo, han hade blivit något förvånad när jag dök upp ett halvår efter mässan i Gällivaare och bjöd på bastu. Det sista som utspelats där var att jag gett honom en käftsmäll för att han inte höll upp med sitt försäljningssnack. Men han var medveten om faran, då jag varnat honom. Själv hade jag helt glömt bort hela episoden, och kommer fortfarande inte ihåg den trots upprepade analysförsök, de senaste 35 åren. Så var det och så är det!
Minns även en av mina bättre grannar däruppe. Några gånger när vi druckit för mycket kom det till knytnävsdueller. Visst fick man någon smäll så man lyfte från golvet, det var en stor bjässe, så bred att han var tvungen att gå sidledes genom dörröppningar. Men dagen efter, så fort man vaknade, gick vi till varandra och det hela klarades upp där vi satt och gned käkarna. Över en kopp kaffe! Vi blev aldrig ovänner.
Efter jag flyttat ner till Skåne, var jag uppe och hälsade på barnen. Jag hade tillgång till en stuga, året om, bara jag betalade strömmen. Vilket var kanske en tusenlapp om året, då jag bara var där några veckor. (Det var på den tiden, då elen nästan var gratis(!)).
Hur det nu var, efter en festkväll med ovanstående granne och efter skjuts hem, skulle jag gå till sängs.
Där var ett vindfång i stugan där innerdörren grep lite, så man fick ta i för att få den stängd. Jag tog i och höll samtidigt i handtaget så jag kunde höra att kolven skulle klicka i. Då lossnar handtaget och jag for bakåt med en väldig kraft. Bakom mig står sängen med knytnävsstora knoppar i varje hörn. En av knopparna träffar mig i sidan. Efter diverse svart flimmer inser jag att jag knäckt ett revben. Då jag knäckt revben förr, visste jag att det inte finns botemedel. Möjligtvis kan man linda bröstkorgen hårt med bindor för smärtorna, men för läknings skull är det värt noll och intet. Så småningom, lyckades John Blund ta överhanden. Framåt förmiddagen väcktes jag av ihärdiga bultningar på dörren.
Jaja, vänta! Med möda kom jag upp och kunde öppna. Min förra granne stod där, festkamraten från gårdagen. Ojojoj, sade jag, jag har nog knäckt ett revben!
”Vaffan, slogs vi igår!?!, sade han.
Åter till vännen i Halland. Tre dagars snack om gamla minnen, 35 års vänskap på orter genom hela Sverige, en del i Norge, samt en i Finland. Två av dagarna tillbringades en del i skogen, genom att dra ihop ved. Ack smattret av motorsågen därute, öde, inga vägar, nån jävla fågel försökte väl fånga vår uppmärksamhet, men det jävla kvittret fick vi slut på genom att starta motorsågen igen. Hemma på kvällen, middagar med lite vin och mycket snack.
Mycket ryms i minnenas skafferi…..…
JANNE SVENSSON