Koncernbygget inom Landskrona stad är sedan Torkild Strandbergs (L) och Börje Anderssons (-) framfart inget okänt. Börje är företagaren och arkitekten bakom bygget och han har stuvat om rejält och Torkild har som politiker fått styra den politiska organisationen åt utstakat håll. Men det har gått lite väl fort emellanåt och ambitionerna har kanske varit något höga. Så till den milda grad att politiken har svårt att rekrytera kompetenta förtroendevalda till de kommunala bolagen. Många känner sig säkerligen kallade, men få blir utvalda. Redan till nämnder har stadens största parti, Liberalerna, svårt att rekrytera kompetenta ledare. En företagarkommun som exempelvis Höganäs, har en rik företagaranda i bygden. Att hitta erfarna företagare med entreprenöriell anda till kommunala bolag där, torde inte vara en större utmaning. Landskrona dras alltså med en helt annan problematik än en kommun som Höganäs.
För många är bilden av kommunal verksamhet gråa trötta korridorer där väggarna inte syns för alla problem som sitter just i väggarna. Effektivitetsnivån är låg och kreativitetsnivån ännu lägre. Det händer inget och därmed blir inget gjort. Förändring och utveckling tar en evighet. I kontrast till detta dödens väntrum finns företagarvärlden. Startups. Investeringar. Änglar. Rain makers. Det är snittar och det är bubbel. Det är nytt, det är fräscht, det händer saker. Effektivitet i form av snabba beslutsprocesser, kreativitet med fokus på lösningsorientering. Ibland är det knapert på pengar och ibland flödar pengarna. Hörde jag att det är nytt, det är fräscht?
Bergh och Erlingsson har i sin skrift redovisat att mellan åren 1973 och 1993 lite mer än fördubblades antalet kommunala bolag i landet från 606 till 1244. Mellan 1993 och 2021 ökade antalet till 1724, dvs en ökning med knappt 500 bolag. Sverige har 290 kommuner vilket ger ett genomsnitt om cirka 5,9 bolag per kommun. Landskrona stad listar totalt 24 bolag i kommunens förtroendemannaregister på sin hemsida, så som företag som kommunen ”har intresse i”. Att ha intresse i och ta ansvar för. Det är mycket att hålla reda på för en kommunledning.
Vidare redovisar Bergh och Erlingsson för att kritik genom tiderna framförts mot bolagisering. Exempelvis har den folkpartistiske (i dag Liberalerna) riksdagsledamoten Torsten Gavelin redan 1996 konstaterat att ”bolagiseringar kortsluter den demokratiska processen och bäddar för skandaler när politiker »vill leka näringsliv« utan att ha förstått vem bolaget är till för, vem som är uppdragsgivare och vems pengar det är som riskeras”. Därtill skriver Bergh och Erlingsson att ”Statsvetare och företagsekonomer har å sin sida påpekat att styrningen av kommunala bolag ofta brister, är oklar eller motsägelsefull” samt ”att själva bolagsformen försvårar insyn och granskning. Därigenom antas bolagen bidra till ett försvagat ansvarsutkrävande”.
Korruption mäts ofta i upplevd eller uppfattad korruption. Risk för korruption lyfts fram, som tidigare nämnts, i Berghs och Erlingssons analys. I dessa mätningar internationellt ligger Sverige ofta väldigt högt, mycket på grund av den öppna kultur, tradition och transparens som råder i Sverige. Det finns också ett samband mellan uppfattad korruption och antalet kommunala bolag. Ett samband som minskar markant för de kommuner som har färre än 10 kommunala bolag.
I kommunfullmäktige den 27/11 när frågan om bolagisering av Omsorgen debatterades, begärde kommunalrådet Torbjörn Brorsson (M) ordet. Bristen på transparens hade lyfts i debatten, men Brorsson förstod inte hur insynen minskar i verksamheten för att man bolagiserar den. Han hävdade att det är samma insyn i ett kommunalt bolag som i en nämnd.
I en debatt i HD/Landskrona Posten för snart ett år sedan skrev jag och Rolf Ekström, i egenskap av hyresgäster i Landskronahem, insändare adresserade Landskronahems VD Mikael Forsberg och efterfrågade ekonomiska uppgifter för delar av verksamheten som Landskronahem driver. Vi hänvisades öppet i debatten till en årsredovisning, dvs till ”klumpsummor” av företagets verksamhetsår, där man alltså inte kan utläsa de siffrorna vi efterfrågade. Forsberg tog inte kontakt med oss, trots att han så att säga vet var vi bor, och gav oss inte uppgifterna vi efterfrågat. Ej heller Landskronahems bolagsstyrelse bemödade att svara på en skrivelse vi gjorde till styrelsen.
Ännu märkligare är det kanske när man slås av vetskapen att Landskronahems styrelse består av ledamöter, som inte själva bor i Landskronahems hyresrätter. Inte en endaste av dem. Vad som gör denna utvalda grupp unikt kvalificerade att sitta i just det kommunala bostadsbolagets styrelse kan säkerligen diskuteras. Men i en representativ demokrati, kan ett visst mått av representativitet ändå vara klädsamt. Men så ser inte sakernas tillstånd ut i staden i vinden.
Om folket får en bild av att de styrande hör till en klass för sig själva, som inte liknar folket, som inte bor där vanligt folk bor, som inte representerar vanligt folk och som lever sina liv på ett helt annat sätt än vad vanligt folk gör, ja i ett sådant samhälle är det inte särskilt långsökt, att misstankar om korruption frodas och annat utbrett missnöje. Misstankar om korruption och utbrett missnöje kan i sin tur få allvarliga konsekvenser.
När forskare som Andreas Bergh och Gissur Ó Erlingsson lyfter ett varningens finger, då är det dags kära medborgare att vara lyhörda och uppmärksamma. Man gör klokt i att tänka efter före bolagiseringen! Och agera!
Marko Huttunen
