Juryn hade minst sagt en grannlaga uppgift att kora vinnaren. Till slut föll valet på Tony Petersson som faktiskt missade den stora festivalen. Så här skrev han:
Missad festival
Då vi hängde på skivbutiken Jukebox i Olofström på 80-talet (bodde där då) och var så bundis en 15-åring kan vara med skivaffärsägaren, Ingolf Persson, (gratislyssna på skivor) frågade han oss om vi var intresserade av en stor konsert som skulle hållas i London.
Ryktet gick att alla stora band skulle vara med…några kompisar hakade på , men jag trodde inte på det…förrän det var för sent. Biljetterna var slut till …Live Aid.
Grattis Tony, två biljetter får vara en klen tröst. Dessa väntar på dig i biljettkassan på teatern.
Tack alla!
Till alla er som var på festival i Bellevueparken i Karlshamn och på Mönsterås Bluesfestival eller blev förälskade på Roskilde 1997, eller duellerade med vattenpistol på Sweden Rock för 15 år sedan och alla ni andra, TACK för att ni delade mer er av era fantastiska historier och glöm inte att berätta de för era barn och barnbarn.
Så här minns stadsdirektören, poptidningsredaktören och festfixaren festivalerna
Vi passade på att ställa frågan till några av stadens tjänstemän.
Att det var en kul men svår fråga tyckte stadsdirektör Pernilla Anderberg.
– Jag har inte några festivalminnen, det skulle i så fall snarare vara karnevalsminnen från Landskrona och det bästa var när sambaorkestern kom med Dana Scarlett – de spelade på båten så musiken hördes in till stan från havet och då visste man att det var karneval på gång!
Landskrona stads destinationsutvecklare tillika evenemangsansvarig, Thorsten Karlén, plockade fram ett speciellt minne.
– Mitt absolut bästa och samtidigt värsta festivalminne är när jag var reseledare till Oktoberfesten i München. Det låter kanske konstigt men ibland möts dessa känslor och minnen. Världens största ölfestival som pågår från mitten på september till början på oktober.
– Året är 1993, dvs för 30 år sedan, och undertecknad var reseledare för en bussgrupp full av vänner, bekanta och ett antal nya bekantskaper. Efter 14 timmar i helturistbuss kom vi ner till ett soligt och varmt München som visade sig från sin allra finaste sida.
– Målet med resan var inte bara den stora och omtalade Oktoberfesten, utan även lite sightseeing och studiebesök i omgivningarna, bland annat världens äldsta bryggeri Weihenstephan i Freising från år 1040 samt hela evenemangsområdet från sommarolympiaden 1972.
– Jag minns att jag som ung reseledare tyckte det var fantastiskt att komma till denna stora folkfest och vi mötte människor från världens alla hörn. Karusellerna kändes gigantiska och skräckinjagande och underhållningen från alla scener fick alla i stämning oavsett vilken tid på dagen det var. Efter ett par dagar i Bayerns huvudstad i sensommarvärme väntade bussresa hem och kontorsjobb på måndagen. En dryg timme norrut på Autobahn i höjd med Nürnberg började det lukta kraftigt bränt i bussen och lite rök sipprade ut genom ventilationsgallren i bussen. Vi svängde av mot vägrenen och fick ut alla passagerare och när de bägge chaufförerna öppnade luckorna till bagaget vällde röken ut. Det visade sig vara kablar som hade legat mot varandra och utvecklat värme och i och med att vi stannade i tid kunde branden undvikas utan blev mest en stor rökutveckling.
– Problemet var dock att detta var en söndagseftermiddag och Oktoberfest i München. Inga ersättningsbussar gick att hyra in i hela området runt Bayern.
Så lösningen blev att en tom buss körde från Sverige samma eftermiddag och alla vi fick ta taxibussar från motorvägen intill en närliggande by där vi köpte upp alla rum i ett enkelt tyskt Gasthaus.
– Ingen av deltagarna verkade direkt sura över detta, utan alla fick mat, god dricka och ännu en gemytlig kväll i goda vänners lag. Vi kom till Malmö ca 12h senare än planerat.
– När jag på ett eller annat sätt träffar några av de vänner som var med för 30 år sedan kommer den här resan och Oktoberfesten alltid upp på tapeten. Med skräckblandad förtjusning förstås, berättar Thorsten Karlén med en stort leende.
Även stadens kulturchef Anna Hansen ler när frågan ställs.
– Jag har varit på Storsjöyran i Östersund många gånger, men känslan från festivalen 1994 stannar kvar. Jag hade nyss tagit studenten, allt var möjligt, inga måsten i livet. En ljum kväll när sommarnatten precis börjat bli mörk, en stadsfestival dit alla man känner kommer, såväl de som bor där som hemvändare. Jag gick omkring med kompisar, minglade runt och träffade bekanta. Åt säkert älgkebab med blåbärsdressing och meterlånga godisremmar. Lyssnade på det planerade; Hedningarna och Staffan Hellstrand och upptäckte det oväntade i The Cardigans och Brainpool. Det fina var att gå runt och upptäcka artister man inte kände till, trängas, dansa och sjunga sig hes till musiken. Presidenten höll tal (Jämtland är en republik med egen president) som bejublades, halvt på skoj, halvt på allvar. Sedan sitta och prata med goda vänner på en trottoarkant tills solen började gå upp och det kändes som början på en ny fas i livet; ”it’s a new dawn, it’s a new day, it’s a new life”, säger hon och nynnar på Nina Simones Good feeling.
En riktig räv i sammanhanget är Sara Hansby Reis som ligger bakom det prisade och oberoende musikmagasinet Fozzie Fanzine.
– När jag började fundera över vilket som är mitt bästa festivalminne tänkte jag först på Hultsfredsfestivalen, för där var jag 12 gånger mellan 1994 och 2007 och upplevde så otroligt mycket, konserter, intervjuer och festivalflirtar. Men det som ändå gjorde mig varmast i hjärtat var när jag tänkte på min allra första festival: Emmabodafestivalen 1994. Jag var nyfrälst swindienörd och fick höra talas om festivalen bara någon vecka innan den gick av stapeln i juni. Jag kände ingen som skulle dit, och jag hade inget tält, men jag hade sett line-upen och var bara tvungen att åka! Så jag hörde av mig till min uppväxtstads Borås Tidnings nöjesredaktion och erbjöd mig att skriva en recension av festivalen, sedan ringde jag festivalarrangörerna och frågade om de hade nånstans där jag kunde sova. Det hade de inte, men de sa att jag kunde krascha i båset bakom mixerbordet till stora scenen om det krisade. Så jag åkte.
– Det första jag gjorde var att scanna av den lilla campingen som var bredvid de två scenerna, såg två killar som såg snälla ut och stegade fram till dem och frågade om jag fick lägga min ryggsäck i deras tält. Det fick jag, så sen var jag redo att gå på konserter!
– Festivalen var bara en dag, där femton band löste av varandra på de två scenerna. Jag fick se några av de allra bästa svenska indiebanden i början av sina karriärer: The Cardigans, bob hund, Brainpool, Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City – jag var i himlen!
– Dessutom pratade jag med folk, både besökare och artister för citat till min artikel, och när jag stod och pratade med sångaren i Green kom gitarristen från bandet Elvert Underground fram till oss:”;Är ni ihop?”
”Nej…?”
”Synd, ni passar så bra ihop! Om ni nån gång gifter er så spelar vi gratis på ert bröllop.” Sen försvann han till baren.
– När kvällen var över hade jag skaffat nya vänner och nya favoritband, och några månader senare startade jag mitt fanzine Fozzie, som efter några perioder av uppehåll finns än idag, 29 år senare. Jag slapp förresten sova i mixerbåset, jag sprang på en kursare från Uppsala vars pojkväns föräldrar bodde inne i Emmaboda, så jag fick låna en soffa innan mitt tåg hem, berättar Pop-Sara.
Varma i kläderna av alla festivaminnen bad vi avslutningsvis Jonas Appelqvist, producent på Landskrona Teater att komma med sitt bästa minne.
– Oj, bästa festivalminne… klurigt, de är så många och jag har varit på en mängd festivaler genom åren. Får jag välja en plats istället? För då blir det Teaterladan i Hultsfred. Älskar det stället. Jag har sett så otroligt många bra spelningar där – vi snackar Breach, Charles Bradley, Monster, Randy, Fireside! Många av banden och artisterna jag sett där har jag sett på andra ställen också men just där var de extra bra. Det var något med sluttningen och det råa i inramningen som gjorde det till Hultsfreds bästa scen under alla de år jag var där. Och de var många, jag besökte festivalen 1997–2008 och 2011–2012. Först som besökare och sedermera som skribent och bokare.
– Ett minne som etsat sig fast i just Teaterladan är ju ett gig med Loosegoats, minns inte vilket år men de hade släppt ”Her, the City Et Al” i alla fall. Mitt under giget blir det strömavbrott i området och det blev lite märklig stämning, plötsligt helt mörkt och tyst i folkparken, tills Christian Kjellvander bestämmer sig för att fortsätta akustiskt. I skenet av dikesvakternas ficklampor gör han ett par låtar på egen hand innan strömmen kom tillbaka och det var, ursäkta språket, fan bland det finaste jag varit med om, avslutar Jonas Appelqvist.
Nu återstår för Fredrik Strage att matcha alla dessa härliga historier.
Biljetter hittar du på:
https://www.tickster.com/sv/events/d8n9ew6v3e0a10j/2023-09-21/the-fredrik-strage-festival-tour
